Syrienanalys i form
av en sångtext

Den franske statsvetaren Jean-Pierre Filiu sammanfattade i våras sin syn på läget i Syrien i en dikt, valhänt i sina rim (som en raptext eller en visa från tiden för motståndsrörelsen) men skarp i sin argumentation för att det handlar om en revolution.

Nu har den sjungits in av ett uppbåd franska artister, främst i ledet den Marrakech-födda Sapho. Den vackra musiken är skriven av duon Catherine Vincent (Catherine Estrade och Vincent Commaret).

Här är videon och en prosaöversättning. Några förklaringar till höger:

Jag föddes under fadern, växte upp under sonen. Jag var tvungen att lovsjunga dem, jag fick leva med deras brott. Jag hade aldrig trott jag skulle få se deras ände. Jag hade aldrig trott att jag fortfarande skulle vara vid liv då.

Det var en lång natt, fyrtio år lång. Det var en lögnens tid, en rövarnas regim. Jag har förlorat mina vänner, jag har längtat efter mina föräldrar. Jag har grubblat över min plåga, jag har begravt nuet.

Damen från Damaskus reste sig i morse, med frihet i människors hjärtan, med gryningen inom räckhåll.

De är inte alls några lejon, de är bara hundar, som skäller ilsket, berusade av sitt eget gift. Syrien tillhör dem och vi är deras slavar. Ett helt land åt Assad och åt oss förtvivlan och elände.

Vi var bara tvåhundra när muren föll, muren av rädsla som hade byggts upp under så lång tid. Vårt skrik ända ner från magen gav eko och vibrerade. Det enda vi önskar oss är Gud, Syrien och friheten.

Damen från Damaskus reste sig i morse, med frihet i människors hjärtan, med gryningen inom räckhåll.

Det var i mars månad, året var tvåtusenelva, vi var bara tvåhundra, de sköt på oss. Den tungt beväpnade armén vet inte vad barmhärtighet är. Från en fredag till nästa blev vi flera tusen.

Han bar på en kista mot den belägrade staden, demonstrationerna var fredliga med olivkvistar. Han var bara tretton, och gick sen inte att känna igen. Hamza är hans förnamn, och det i all evighet.

Damen från Damaskus reste sig i morse, med frihet i människors hjärtan, med gryningen inom räckhåll.

Det är ett inbördeskrig, upprepade tyrannen gång på gång, från sin uppsatta position, med röst som en likgiltig bödel. Världens nationer stödde bluffen. ”Fyll ni era massgravar, vi hjälper bara de rika.”

Orden förbleknar inför detta virrvarr av fasa, blodbad och familjer som förs bort. Se upp för förnekarna, det ryser i varje syrier. Vålnaderna torterar i Assads namn eller i intets namn.

Damen från Damaskus reste sig i morse, med frihet i människors hjärtan, med gryningen inom räckhåll.

Vi var övergivna av världen, våra tårar var blod, vi gick alltid klädda i sorg och jämrade oss i vinden. Ändå måste vi stå emot och göra motstånd, motstånd, göra små framsteg bit för bit för att lossa på skruvstädet.

Men allt har ett slut, det har barbariet med. Det får oss att darra om dagen och drömma om natten. De vill kasta ner oss i sitt bottenlösa hat, men vi är starkare än dem, vi kan förlåta.

Damen från Damaskus reste sig i morse, med frihet i människors hjärtan, med gryningen inom räckhåll.

Den dam jag sjunger om, det är Revolutionen. På alla murar i hela Syrien skriver jag hennes namn.