Vad vill Löfven egentligen?
Jag har ofta undrat om Stefan Löfven verkligen är högersosse eller om han både som IF Metall- och partiordförande bara lyssnat på fel råd från fel personer. I Svenska Dagbladet-journalisterna Lena Hennels och Lova Olssons nya Löfvenbiografi Humlan som flyger framgår att det nog är jag som tänker fel.
Jag vill helst skylla de näringslivsanknutna nyorden ”affärsplan” och ”kontrakt” på tondöva partistrateger, men de verkar vara sprungna ur Stefan Löfvens egen politiska själ. Till hans få kännemärken, före partiledarposten, hörde ju kramandet av krigsindustrin, kärnkraften och EMU. I biografin beskriver Löfvens personlige vän, Investors vd Björn Ekholm, honom som ”nymoderat”.
Näringslivstoppar jublade när Löfven blev vald till partiordförande. I biografin gör Sven Otto Littorin detsamma inför att Löfven som IF Metall-ordförande så att säga tog ansvar, gjorde regeringens jobb och lät arbetarna, via lönesänkningar/arbetstidsförkortning, ta den ekonomiska smällen för finanskrisen 2009.
Det intressanta med Löfvenbiografin är att höger-vänsterfalanger inom sosseriet beskrivs som ett faktum och att Löfven förstås tillhör partihögern. Den egenskapen förde honom in i verkställande utskottet och till vad författarna kallar Mona Sahlins kabinett. Hans gamla högerkompisar där, som Sven-Erik Östberg och Thomas Östros, hjälpte till att fälla Juholt, och med hans nya kompisar Magdalena Andersson och Mikael Damberg kommer han kanske att bilda regering.
Men nu kommer det läskiga! Högersossar brukar hävda de blocköverskridande överenskommelsernas egenvärde. Jag antar att de då kan sidsteppa vänstern under falsk flagg av förnuft och rationalitet, och naturligtvis är Löfven en stark anhängare av sådana uppgörelser.
När jag läser biografin blir jag orolig inte bara på grund av Löfvens löfte att han inte vill återställa utan behålla det nya borgerliga Sverige, utan över vem han vill driva den politiken tillsammans med. När Sahlin berättar att hon gav Löfven posten som ordförande i välfärdsrådslaget därför att de ”delar grundtanken att välfärden inte räddas genom skatter, utan genom att vi är många som jobbar och företagen går bra”, så sammanfattar den gravt missvisande formuleringen tyvärr allt Löfven ger uttryck för i biografin. Samtidigt som vi vet att socialdemokrater som exempelvis S-kvinnornas förra ordförande Lena Sommestad aldrig skulle uttrycka sig så, inte ens under pistolhot.
Det är naturligtvis uteslutet för ledartrojkan Löfven, Andersson och Damberg att samarbeta med vänsterpartiet. Men jag kan inte heller tänka mig att Miljöpartiet är något förstahandsval. Löfven vill avstå från att återställa, och det tyvärr tillsammans med ett borgerligt parti.
Jag misstänker att det är det av moderat kannibalism förkrympta Folkpartiet som Löfven med flera egentligen vill åt. Reinfeldt brukar pressa Socialdemokraterna på hur regeringsalternativet egentligen ser ut vid ett maktskifte 2014.
Jag tror tyvärr att vi måste göra detsamma!
