”Märket kan hota den svenska modellen”

Torbjörn Johansson summerar sin första avtalsrörelse som LO:s avtalssekreterare.

Torbjörn Johansson summerar avtalsrörelsen och ser en risk i att LO-förbunden men inte tjänstemannafacken­ är bundna av Medlingsinstitutets strikta tolkning av löneutrymmet.

LO-förbunden dras isär. Medan de högavlönade, mansdominerade facken tar strid om maktfrågor har de kvinnodominerade med lägre lön fullt upp med att få ut samma lönepåslag som andra – och ibland tvingas de till sämre villkor för att få igenom lönepåslagen.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson beskriver den utvecklingen i en summering av årets avtalsrörelse. Det är hans första prövning i rollen som LO:s sammanhållande länk, och han är noga med att poängtera att avtalsrörelsen alls inte är slut.

Fortfarande har runt 100 000 LO-medlemmar inte fått sina nya avtal. Torbjörn Johansson tycker att det är viktigt att LO-förbunden fortsätter att hålla ihop tills alla undertecknat nya uppgörelser med arbetsgivarna.

– Bland de nya maktfrågorna finns Byggnads krav på det så kalla­de solidaransvaret, och Kommunals och Transports strävan efter bättre anställningsskydd vid entreprenadbyten, säger han.

Solidaransvar handlar om att huvudentreprenören ska ta ansvar för anställningsvillkoren även hos underentreprenörerna. Kommunal och Transport driver att de anställda ska slippa söka sina egna jobb när entreprenören för ett uppdrag byts.

När det gäller försämringar av avtalsvillkoren tycker Torbjörn Johansson att det är ett särskilt bekymmer att Medlingsinstitutet medverkar till avtalslösningar som innebär försämring av villkoren i utbyte mot pengar.

Han är emot att facken byter pengar mot försämringar:

– Makt ska bytas mot makt. Vi ska aldrig gå med på att makt byts mot pengar.

Men han säger också att det finns förändringar som både fack och arbetsgivare kan uppleva som en framgång, och pekar på att Byggnads ändrat arbetstidens förläggning och att Fastighets ändrat reglerna för visstidsanställningar.

– I en del fall är det inte svart eller vitt. Och vi behöver analysera de nya avtalen ordentligt.

Enligt Torbjörn Johansson är statliga Medlingsinstitutet mycket noga med att hålla sig till märkets (industrifackens uppgörelse) värde och det tror han kan bli ett hot mot den svenska modellen. Problemet han ser är att tjänstemannafack med marknaden i ryggen kan lockas till sifferlösa avtal (där lönerna förhandlas fram lokalt), och därigenom få ut mer än vad märket anger – samtidigt som LO-förbunden är hänvisade till märket och Medlingsinstitutets strikta tolkning av vad som ryms inom dess ram.

Det här är den första avtalsrörelsen med Torbjörn Johansson som LO:s avtalssekreterare. Till skillnad från förra gången har LO-förbunden hållit ihop, samtidigt som lönepåslagen ligger mycket lågt.

– Löneökningarna är historiskt låga. Men i år blir det ändå reallöneökningar, eftersom inflationen nästan är noll, och nästa år får vi sannolikt också reallöneökningar, säger han.

Inför årets avtalsförhandlingar var alla LO-förbund angelägna om att hålla sams. I kravlistan byttes kvinnopott mot en låglönesatsning, och trots stora motsättningar enades förbunden om ett gemensamt lönekrav.

Enligt uppgifter till Arbetet ville industrifacken från början kräva 0,9 procents lönepåslag, medan Elektrikerna och Byggnads länge begärde löneökningar på bortåt 4 procent. Den samlande kompromissen blev 2,8 procent.

Samtidigt som löneavtalen hamnade på en låg nivå visar det sig att de största börsbolagen har ovanligt välfyllda kassor. Men Torbjörn Johansson tror inte att de stora vinsterna i så stor utsträckning finns i den tillverkande industrin.

– Det gäller att vara försiktig. Om vi driver på för hårt så blir efterfrågan och sysselsättningen låg och då går det åt fel håll. Nu går vi åt rätt håll och har tillväxt.