Jag åker tunnelbana genom ett regnigt Stockholm. Skolorna öppnade för ett par veckor sedan. Nu är hela vagnen full med reklam som uppmanar föräldrar att ta sina barns skolgång på allvar. Skriker om vikten av att lyckas uppnå mål och resultat. Planscherna är fullklottrade med ord som inspiration, coachning och motivation. Och på varenda affisch står det något om avdrag för hushållsnära tjänster.
Jag älskade att gå i skolan. Mötte fantastiska lärare (hej och särskilt tack till Gunvor och Eva). Hade bra kompisar som följde med hela grundskolan. Hade lätt att lära mig nya saker, om jag förstod till vilken nytta (kan därför fortfarande inte räkna roten ur eller uppge några av Sveriges vattendrag).
Jag vet att många barn inte alls trivs. Alla lärare är nog inte fantastiska. En del barn är elaka mot varandra. Många har svårt att lära sig, för att klassen är för stökig eller för att det är för rörigt hemma för att man ska ha en chans att koncentrera sig eller för att sättet som kunskap lärs ut inte är anpassat för hur ungen lär in.
Jag vet att jag har haft tur som har älskat min skolgång.
Jag har också alltid älskat den svenska skolans mål. Att vara kompensatorisk och omfördelande. Att försöka minska klasskillnaderna. Att göra så att barn, oavsett föräldrars ekonomiska, akademiska eller sociala status, ska få samma chans till kunskap och till valmöjligheter. Det är svårt att lyckas med det målet. För klassklyftor går inte att undervisa bort. Men jag vet att den svenska skola jag gick i gjorde mycket för att minska dem.
När jag kommer hem loggar jag in på läxhjälpsföretagens hemsidor. Min skolmatte räcker till för att räkna ut att det här landet börjat omfördela åt andra hållet. En timmes läxcoachning kostar dryga 300 kronor, efter att skattereduktionen gjort sitt. Våra gemensamma pengar, som hade kunnat användas där behoven är som störst, används i stället till dem som kan betala. Till dem vars föräldrar bor i större städer, som har koll på vad en skattereduktion för hushållsnära tjänster är för något och som har en ekonomi som tillåter en att köpa 10 timmars läxhjälp till summan av 3 200 kronor.
Jag undrar hur det kunde bli så.
Tänker på mina kompisars barn. Några av dem har särskilda behov och behöver extra stöd i skolan för att kunna hänga med och förstå. Hör när föräldrar berättar om hur de måste kämpa för att ha rätt till extra resurser och hur de ofta får höra att det är för dyrt.
Ibland berättar de solskenshistorier om vad som händer när deras barn som inte trivs i skolan, får en chans att trivas. Får extrahjälp i ett lugnare rum bredvid klassen, får en fantastisk lärare som ser
dem och har en skolsyster att gå till för att få gråta ut när det blir för rörigt.
Jag betalar gärna skatt för det. Tycker det är en bra idé att vi gemensamt står för kostnaden för våra barns behov. Och att vi ger olika ungar olika hjälp, så att de får samma chans.
Men jag har svårt att se varför vi gemensamt ska betala för att de barn vars föräldrar är extra resursstarka ska få coachning i hemmet. Medan barn med behov men i avsaknad av rika föräldrar, får höra att vi inte har råd.
