Politiskt självmord att röra barnen
Perspektiv. Diskussionen om kvinnors och mäns olika löner har i decennier betonat betydelsen av föräldraförsäkringens utformning. Men trots dokumenterad kunskap om hur avgörande uttaget av föräldraledighet är för lön och karriär händer förvånansvärt lite.
Alla partier tassar försiktigt i frågan. Rädslan för att tala klarspråk och föreslå en individualiserad försäkring är utbredd. Inte ens en tredelning står särskilt högt på agendan. Längre än till ett par öronmärkta pappamånader verkar ingen vilja sträcka sig.
Också fackföreningsrörelsen är, med enstaka undantag, överraskande lågmäld i frågan.
Visst finns ansträngningar i avtalen för att likställa föräldrar när det gäller avtalade föräldrapenningtillägg. Men i den avgörande frågan – försäkringens utformning – är tystnaden fortsatt talande.
Hur barn och arbetsliv ska kunna kombineras på bästa sätt och på ett likvärdigt sätt för både män och kvinnor är eller förefaller ha blivit en icke-fråga.
I dag är det uppenbart att enbart män vinner ekonomiskt på att bilda familj. Kvinnor drar en ekonomisk och karriärmässig nitlott vid barnafödandet och hinner aldrig i kapp under resten av arbetslivet.
Trots den här vetskapen, som upprepats av och till under decennier, händer fortsatt ingenting. Pappamånader i all ära, men något radikalt grepp har det inte inneburit för jämställdheten. Det är fortfarande så att kvinnor tar ut tre dagar av fyra i föräldraförsäkringen.
Det får omedelbara konsekvenser för yrkeslivet. Karriären stannar upp och är mycket svår att återuppta på samma nivå som före barnafödandet och ledigheten. Lönen halkar efter under frånvaro och också den är svår att få upp till samma nivå som för män.
Att göra familjebildning till ett gemensamt ansvar och en fördel och förmån för båda föräldrarna verkar därför fortsatt avlägset.
Och för arbetsmarknadens parter är frågan besvärlig. De äger den inte. Föräldraförsäkringens utformning är en riksdagsfråga och parterna kan därför ”bara” försöka bilda opinion.
Politiska förändringar är nödvändiga om något ska förändras. Men i dag betraktas det som politiskt självmord att driva frågor som rör hur familjer väljer att ta hand om sina barn, både när de är nyfödda och när de senare i livet blir sjuka.
Att ett djupt rotat könsrollsmönster är en viktig förklaring till dagens mönster för föräldraledighet och vab-dagar verkar inte få någon att piggna till och ta ett initiativ.
Och med en fortsatt riksdagstystnad i den här frågan händer föga eller ingenting med löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Att tro att partssystemet klarar av att utjämna löneskillnader på egen hand utan politisk hjälp – det är naivt.
För att nå dit behövs både extrasatsningar på kvinnor i kommande avtalsrörelser och förändringar av hur föräldraledighet delas mellan män och kvinnor.
