Livspusslet
blev en privatsak

(Klicka på bilden för större version)

Det slog ner som en bomb 2002. Plötsligt var det ett ord på allas läppar.
Livspusslet.
Men vad handlade det egentligen om?

I mars 2007 presenterade finansminister Anders Borg och dåvarande näringsminister Maud Olofsson ”ett viktigt steg för att såväl kvinnor som män ska få livspusslet att gå ihop”.

Livspusslet var bara fem år gammalt – åtminstone som registrerat varumärke – men ordet hade etablerat sig explosionsartat och betydelsen var uppenbar för de flesta.

– Jag tillhör dem som inte använder begreppet. Men man kan inte tänka bort det. När det dök upp tror jag att det fyllde en funktion, det lyfte viktiga frågor. Men sedan behöver man konkretisera – vad är det vi pratar om? – säger Therése Wissö, lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet.

Ja, vad handlar egentligen hela livspusseldiskussionen om?

– Arbetstidspolitikens utveckling, svarar Uffe Enokson, lektor i ­socialt arbete vid Linnéuniversitetet.

När han 2003 inledde sin forskning inför avhandlingen Livspusslet: Tid som välfärdsfaktor (klar 2009) ställde han sig själv frågan, och sökte svaren i synen på arbetstiden från tidigt 1900-tal och framåt. Fram till 1973, då 40-timmarsveckan blev lag, stod arbetares hälsa och trygghet i fokus, och det fanns politiska argument för att korta arbetstiden. Därefter tog det stopp.

Varför då? undrade han och kom fram till att det skett en policyförskjutning. Arbetstid hade gått från att vara en klassisk socialpolitisk fråga till att vara en rent ekonomisk. Den politiska lösningen på arbetstidsfrågor är inte längre att jobba mindre, eftersom det skulle krocka med målet om en internationellt konkurrenskraftig produktion som leder till tillväxt. Också facket och arbetarrörelsen centralt har släppt arbetstiden som social fråga, påpekar Uffe Enokson.

Så hur kommer då begreppet livspussel in här? Jo, som en reaktion på att välfärd blivit synonymt med tillväxt, enligt Enokson. Frågan om den sociala välfärden, balansen mellan jobb och fritid, får en ny arena, och spelplanen – pusselmattan – är individens.

Lösningen för livspusslet som Borg och Olofsson presenterade 2007 var rutavdraget, som skulle göra det billigare för var och en att köpa tjänster. Det som skulle bort från löntagarnas livspussel var inte arbetstimmar på jobbet utan i hemmet.

Ordet livspussel kan härledas tillbaka till 1980-talet, men det var när TCO lanserade ordet 2002 som det slog igenom som ett ”slag- och modeord”, enligt Språktidningen.

Roger Mörtvik, TCO:s samhälls­politiska chef, insåg att det passade för organisationens centrala fråga. Det gränslösa arbetslivet bredde ut sig och förväntningarna på tjänstemännen om obetald övertid och ständig tillgänglighet ökade. Livspusslet skulle bli tjänstemännens kamp för balans mellan jobb och en aktiv fritid liksom en mer jämn fördelning av hemarbetet, för att så väl kvinnor som män skulle få möjlighet att nå högre positioner i arbetslivet.

Ordet lanserades inför valet 2002 genom broschyrer, föreläsningar, workshops, produkter – och namnet varumärkesskyddades. Inte för att något skulle krängas under facklig flagg, utan för att ingen kommersiell aktör skulle lägga beslag på ordet.

– Många, framför allt kvinnor i 30–40-årsåldern, ringde efter det och frågade hur de kunde bli medlemmar i TCO. Vi fick bekräftelse på att det slog igenom, säger utredaren Ulrika Hagström.

Visserligen grymtade en del över metaforen, deras liv var minsann inte något simpelt pussel. Men många hade också ett eget livspussel att berätta om, inte minst medelklassens skribenter, journalister och andra tongivande röster i debatten.

Förra året kom antologin Livspusslet (hur gör man), utgiven av 1,6- och 2,6-miljonersklubben, två systerföreningar vilka har som främsta syfte att sprida information om kvinnors hälsa och livskvalitet. Ok, tyckte TCO om användandet av namnet, eftersom bokens tema inte gick emot fackets visioner.

Antologins baksidestext påtalar svårigheten att hålla hemmet ljust och fräscht, att ständigt prestera och ”vara snygg i kroppen tre veckor efter att tredje barnet på lika många år fötts”. Ordförande Alexandra Charles skriver i sitt kapitel: ”Att tänka positivt, vara aktivt fysiskt och psykiskt, njuta av och glädjas åt allt det fina i livet, då mår man bra. Då går det som en dans att lägga sitt Livs pussel.”

Andra framgångsrika kvinnor skriver om konsten att lära sig att säga nej, hitta sin egen kompass, ”så närvarons frö”, det mesta med ett fokus på möjligheten att själv förändra.

Ingemo Bonnier, som också är redaktör för medlemstidningen, ger råd om att ta vara på tiden med barn och familj: ”Skaffa för allas skull hjälp till städning och tvätt, om ni kan. Visst, det kostar, men det ger tid tillbaka.” Råd hon ger i egenskap av ”överlevare” av det första livspusslet. (Det andra kommer senare i livet med andra aktörer.)

För den som just råkar ha läst Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz kan ordvalet överlevare tyckas lite väl dramatiskt. Göran Rosenberg kan i boken sägas beskriva sin fars livspussel, det han lägger i Sverige, som överlevare (det ord som blivit etablerat i det sammanhanget) av tyska koncentrationsläger.

Bitarna jobb, fabrik, familj, barn, bostad och förverkligande av idéer får sällskap av betydligt tyngre: minnen från lägren, psykiska och fysiska sviter, misstroende och utebliven gottgörelse från västtyska staten.

Ett pussel som för fadern till slut blir omöjligt att lägga.

Det finns förstås alltid de som har det värre. Eller som någon gång haft det värre. En del kritiker av livspusselfrågan har varit inne på den linjen.

– En del skribenter, främst äldre män, fick frågan att klinga lyxproblem, som om det handlade om bortskämda människor. De hade inte insett hur arbetsmarknaden förändrats de senaste 15 till 20 åren, med ökade förväntningar på obetald övertid, säger Ulrika Hagström.

TCO:s djupintervjuer visar att också kraven från samhället har ökat. Allt ska vara tipptopp med renoverade kök, vältränade kroppar, bra aktiviteter för barnen, delaktighet i förskola och skola.

– Visst är det väl bra om någon går före och visar sina dammråttor, men det är också mänskligt att vilja hinna med att ha det rent, laga mat och röra på sig, säger hon.

Och även om kraven och stressen kan komma inifrån individerna själva, är medelklassens livspusselproblem reella, också enligt forskarna Enokson och Wissö. Men, säger de båda, det säger bara en del av sanningen. En stor grupp – kanske ändå de allra flesta – tycker att det funkar rätt bra att lägga sitt pussel i välfärdslandet Sverige, enligt Enokson. Andra grupper har för mycket tid men känner sig inte behövda. För många är ekonomin den största stressfaktorn.

Under det senaste decenniet har en debatt om fattigdom pågått i Sverige, men kopplingen till livspusslet saknas, säger Therése Wissö. För TCO:s familjer är inte ekonomin den största frågan.

Hos de familjer som Therése Wissö intervjuat kan stressen handla om att få pengarna att räcka till, att stå utanför arbetsmarknaden, att kämpa mot myndigheter. Om att be om avlastning för barnen – för de som saknar ekonomiskt kapital har också i mindre utsträckning ett socialt kapital; ­släktingar som kan ställa upp, barnvakter.

”Tänk om det fanns någon som kunde passa mina barn”, sa de fattiga familjer hon intervjuade 2008 – året efter att rutavdraget lanserades.

Karriäristerna tjänar däremot ofta så bra att de kan köpa sig ur problemen, köpa köksmaskiner, en andra bil, köpa tjänster.

Livspusslet är ett problematiskt begrepp eftersom det osynliggör LO-medlemmarnas villkor, säger LO:s utredare Joa Bergold. En lön att leva på, sms-anställningar, delade turer, skiftjobb, avsaknad av nattis, otrygghet. Pussel som inte handlar om gränslöst arbete utan om arbetstider som inte går att rucka på. Pussel som individerna inte kan lägga var för sig:

– Ge mig ett samhällspussel. Då blir jag nöjd, säger Joa Bergold.