Krönika/Frankrike. Fy vad hemskt! Så små barn på dagis!
I slutet av 80-talet emigrerade jag till Frankrike, och förfärades när jag såg tremånadersbebisar i sängarna på en barnkrubba.
Och om förskolan, med betoning på skola, där 25 treåringar kan tillbringa sex timmar om dagen, tillsammans med EN lärare (visserligen ofta assisterad av EN barnskötare), tänkte jag: Omöjligt!
Ja, jag kom ju från ett Sverige med en ovanligt lång barnledighet och en jämförelsevis väl utbyggd barnomsorg.
Sedan dess har det förstås hänt en del, och som migrant inser man med tiden att olika länder väljer olika lösningar på ett och samma problem, vilket inte nödvändigtvis måste betyda att någon av dem är katastrofalt dålig. Bara annorlunda.
Späda dagisbarn i vänkretsen har förvandlats till ganska välmående vuxna, och jag har sett egna tre-fyra-femåriga döttrar glatt skutta i väg till sin école maternelle.*
Med detta menar jag inte att situationen på något sätt är idyllisk i Frankrike.
Det saknas till exempel uppemot en halv miljon omsorgsplatser.
Förskolan, som är öppen för alla från tre års ålder, är visserligen gratis, men är med sina fasta tider stelbent för yrkesarbetande föräldrar. Under den ofta två timmar långa lunchrasten får man betala både för passning och för skolmat. (Eller avbryta sin arbetsdag och fixa lunch åt barnen, vilket jag själv har gjort många gånger.)
Många föräldrar lägger därför komplicerade pussel.
Nu lovar den regerande vänstern 275 000 nya småbarnsplatser, varav en fjärdedel handlar om att bereda plats för fler tvååringar i förskolan. Det anses bra med tidig inskolning, framförallt för barn från mindre gynnsamma hemförhållanden (även när föräldrarna inte arbetar).
Men trots detta, och trots att de flesta småbarnsföräldrar i Frankrike jobbar i dag, omgärdas den här frågan av stark konservatism. Och där tror jag faktiskt att mitt gamla hemland ligger steget före.
Barnomsorgen är ett ”mammabekymmer” (och hade det inte verkat så otroligt förlegat hade jag kunnat skriva ”mammor” i stället för ”föräldrar” i texten ovan).
Franska män ägnar mer och mer tid åt sina barn. Ändå tror jag inte jag känner en enda fransman som har gått ner till deltid för att vara mer med dem. Det här betyder att arbetsgivare också kan strunta i att manliga anställda kan vara fäder.
Men jag väljer att vara optimistisk.
Under hösten ska parlamentet ta ställning till ett omfattande jämställdhetspaket, som bland annat innehåller mer barnledighet åt ”den andra föräldern”.
Anna Trenning-Himmelsbach 
* Den franska förskolan, école maternelle, ingår i det franska skolsystemet, inte i barnomsorgen.
