Hur ska såren kunna läka?

När stormen i Egypten blåste upp gick den mig först helt förbi. Jag traskade aningslöst runt i Lapplandsfjällen.

Väl tillbaka online var tiden för knapp för att hinna hem till president Mursis störtande. Åh, så frustrerande. Satt som klistrad vid Twitter och Facebook och ville vara på plats. Ville rapportera, förklara, förstå.

Men med de senaste veckornas utveckling har känslan sakta givit vika när jag med stigande misstro följt en allt hårdare ton i de sociala ­medierna. Brödraskapet har på rekordtid gått från att vara Egyptens majoritetsparti till att bli kallade terrorister och nu mejas ned i blodbad som långt överskridit revolutionens dödstal.

Hur hamnade vi här?

Visst, folk i gemen blev allt mer desillusionerade när det gällde islamisterna under våren.

Mursis stora snedsteg var utfärdandet av det maktdekret genom vilket han hastade igenom den nya konstitutionen i december. Odemokratiskt så det bara osade om det, när både liberaler och kyrkan hade hoppat av konstitutionskommittén.

Efter det kände allt fler att ”Det här är inte Egyptens president. Han bryr sig bara om Brödraskapet.” Problemet var att Mursi inte från början bjöd in oppositionen. Därtill misslyckades han med att reformera det förhatliga inrikesdepartementet.

Och föga förvånande var islamisterna dåligt förberedda på att leda Egypten, då många mer eller mindre trampat från fängelsecellen rakt in i parlamentet. Landet höll på att bränna sin utländska valutareserv, investeringsklimatet var dött och turisterna på andra stränder.

Som om inte detta vore nog drabbades industrin av ständiga produktionsstopp – de fria fackföreningarna kvävdes i sin linda av den militära övergångsregeringen, och strejker snarare än överläggningar gjorde situationen än värre.

Sammantaget kändes det inte orimligt att Mursi tvingades stiga ned efter att 22 miljoner krävt hans avgång (hur man nu ska kunna verifiera antalet namnunderskrifter som gruppen Tamarod påstår sig ha samlat). Orimliga kändes däremot militärens metoder: massarresteringar av Brödraskapets ledare, stängningar av deras medier och massakrer av deras supportrar.

Att avhumanisera den andra är det första steget mot våld. När Facebookvänner började kalla Brödraskapet – en organisation som med sina soppkök och välgörenhet gjort mer för Egyptens fattiga än mången politiker – för terrorister, då började jag bli riktigt oroad. Och därifrån har det bara gått utför.

Att fler människor dött de senaste veckorna än under själva revolutionen är inget annat än en skandal. Det är svårt att se hur ett sådant sår ska kunna läka.