var också ett tema på seminariet om norsk politik, som refererades i föregående inlägg. I kölvattnet av ett kollektivt beslut att avpolitisera berättelsen om Utøya har Norge sett en ojämförlig breddning av debatten där berättelser om invandringshot och muslimsk invasion fått plats även i traditionella medier. Bland annat är Breiviks store inspiratör Fjordman fast krönikör i Aftenposten, och exemplen är många på extrema ståndpunkter som släpps fram.

Frågan är om detta är så klokt. Aslak Sira Myhre beskrev en trend att Norge håller på att bli världsledande i export av rasistisk och främlingsfientlig ideologiproduktion, tack vare att det är så högt i tak. I Danmark finns ett liknande debattläge.

Carl Tham var i diskussionen helt avvisande till tanken att det är bra för samhället att i yttrandefrihetens namn släppa fram vilka åsikter som helst. Han framhöll Tyskland som ett föredöme: ”ett samhälle behöver hålla tillbaka vissa saker för att bli civiliserat”.

Och visst är det uppenbart att liknelsen med trollen som spricker i solskenet inte är vetenskapligt grundad, och inte kan ligga till grund för en antiextremistisk strategi. Snarare blir de starkare och mer auktoritativa av att släppas fram i offentligheten. Därmed inte sagt att de inte ska bemötas, ända intill de mest subtila antydningar. Jag tror att den stora avvägningen ligger i skillnaden mellan att säga ”detta är ett rasistiskt resonemang, som inte håller” eller ”du är ju rasist, jag tänker inte lyssna på dig”. Det är där det publicistiska ansvaret ligger. Att beskriva högerextremisterna istället för att hamna i ett läge där man till slut måste gå i svaromål på deras villkor. Förnuftet gör alltid bäst ifrån sig på hemmaplan.