En nations självuppfattning styr dess utrikespolitik. Det är den enkla och kraftfulla poängen i den amerikanske historikern Ted Hoffs prisbelönta forskning, som han presenterade vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet i onsdags.

Exemplet är förändringarna i samband med Stalins död 1953. Nästan omedelbart ersattes vad Hoff kallar ”farans diskurs” av en mer tillåtande ”skillnadens diskurs” som också påverkade utrikespolitiken.

Sovjet såg sig inte längre som den hotade socialismens försvarare och kunde därför börja bygga internationella allianser. Tito togs till nåder, relationerna med Kina förbättrades och framför allt kunde det skapas kontakter med de befriade länderna i tredje världen.

Hoff använder arkivmaterial, litteratur och film för att fånga stämningarna inne i Sovjet kring denna stora svängning, som blev officiell först i samband med partikongressen 1956, men alltså fanns latent förberedd redan under Stalintiden.

En intressant sidokommentar var att Ungernrevolten 1956 kan uppfattas som en konsekvens av en lite för långtgående tolkning av den ”skillnadens diskurs” som utgick från Moskva.

Denna idé att utgå från hur en nation konstruerar sig själv och sitt uppdrag känns väldigt användbar. Det är till exempel direkt relevant för att beskriva svängningar i USA:s utrikespolitik. Nationen blir ett subjekt som bara är begripligt inifrån, och som också formar sina medborgare utifrån denna självuppfattning. I synnerhet framhöll diskutanten Kristian Gerner bokens allra sista fotnot, som beskriver hur relationen till Sovjet var konstitutiv för USA:s självuppfattning.

Eller tänk bara på den politiska konsensusen om att Sveriges öde är beroende av småföretagare som skapar heltidsjobb åt alla. Det är tänkbart att den snabbt kan bytas ut mot en helt annan och mer verklighetsnära självbild. Och då gäller det att vara beredd.

Ted Hoffs bok heter Reconstructing the Cold War. The Early Years, 1945–1958, och ska följas av två ytterligare delar, Den är utgiven av Oxford University Press.