Karl-Petter Thorwaldssons besök på Runö Röda Kulturfestival innehöll många inspirerande tankar om kulturens roll för samhällsdebatten och för att motverka maktlöshet och klassojämlikhet. Han framhöll att arbetarrörelsen faktiskt inte är utan resurser och inbjöd till initiativ.

Han berättade också trevligt för intervjuaren (den djupt engagerade festivalarrangören Reband Raza) om vad böckerna, sången, teaterträningen och annan kultur har betytt för honom själv, och hur stolt han var över att ha den vackraste konsten i hela arbetarrörelsen på sitt arbetsrum. (Tidningen får nog skicka dit en fotograf.)

Magnus Nilsson anländer till Runös Röda Kulturfestival.

Men han fick också en mycket knivig och uppfordrande fråga från arbetarlitteraturprofessorn Magnus Nilsson, som satt i publiken. – Borde inte de högst uppsatta politikerna och representanterna vara föredömen genom att hänvisa till konst och kultur i sina officiella framträdanden, undrade Nilsson. Och anförde Reinfeldts förkärlek för Camilla Läckberg som skräckexempel. Han avslutade med att fråga retoriskt om inte kulturen inom arbetarrörelsen borde ha samma status som en kurs i förhandlingsteknik.

Thorwaldsson skyndade sig att försvara Camilla Läckberg, med motiveringen att det viktiga är att folk överhuvudtaget börjar läsa. Men han blev i stort sett svaret skyldig på utmaningen från Magnus Nilsson, vars poäng ju är (också i hans samtal med Peter Gustavsson samma eftermiddag) att litteraturen och konsten idag utgör ett forum utan motstycke för samhällsdebatt. Att det är dit radikaliteten funnit sin tillflykt.

Så frågan innehöll ett erbjudande. Arbetarlitteraturen var stark och fick samhällsinflytande under trettitalet och framåt just därför att den omhuldades av arbetarrörelsen och dess institutioner. Det är en annan poäng i Nilssons forskning. Det fanns ett slags symbios.

Om jag får övertolka litteraturprofessorn, så tror jag att han egentligen sa att litteraturens radikalitet skulle kunna bidra till politiken på ett mycket kraftfullare sätt än vad som är fallet idag. Men att de politiska och fackliga rörelserna då måste ta till sig budskapen, och inte bara se sig som stödjare och främjare.