Ett av de allra vildaste uppslagen i Andrzej Tichýs experimentella prosabok om det litterära engagemanget.

Minst fem finfina prosaverk hopklippta huller om buller till en enda bok. Nästan vartenda kapitel måste läsas om för att komma underfund med vad som händer och på vad sätt det relaterar till sånt som hänt tidigare. Jobbigt? Ja. Värt besväret? Ja. Hade det kunnat göras på annat sätt? Ja, absolut. Jag tror nämligen att Andrzej Tichý arbetar på tröskeln till ett nytt slags litteratur, som inte alls är så uppknuten till själva bokformatet.

Fragment från hans två tidigare böcker Sex liter luft och Fält hade mycket väl kunnat samplas in i den nya boken Kairos. Och exempelvis porträtten av de två tyska experimentförfattarna Bernward Vesper (1938–1971) och Peter Weiss (1916–1982) kunnat bilda en egen volym, byggd på kontrasten mellan deras engagemang i sitt respektive skrivande: aktivisten och iakttagaren.

Men nu är det som det är, och vi har fått en bok som heter Kairos att läsa. ”Kairos” är grekiska och syftar på det unika ögonblicket, det som står ut från den vanliga tiden. Kan detta sammanfatta vad som håller ihop de olika avsnitten, enskilt eller genom de historier de flätar? Nej. Snarare förenas texterna och deras medverkande i väntan på det unika ögonblicket. Det som kan dyka upp medan världen i allmänhet förfaller.

En tråd följer Brechts huvudrollsgestalt Johanna från slakthusen, frälsningssoldaten som blev aktivist, genom de mest skiftande tidevarv och upprorsmiljöer, alltid halvt döende och mest innesluten i sig själv, i den kämpande människans ensamhet.

En annan tråd försiggår i ett våldsamt zappartempo – klipp från alla viktiga uppror i historien med bilder och repliker som om precis allt spelades upp samtidigt, i ett kaos utan riktning och utvecklingslinjer. Det är som om alla uppror därmed blir till ett, iakttagna av en ängel nånstans i framtiden.

Den sorgligaste, trotzigska berättelsen är den om processionen som drar fram genom ett medeltida postapokalyptiskt landskap utan uttalat mål, eller mening. Huvudpersonen som talar ur mängden är i all sin anonymitet och uppgivenhet bärare av alla de övrigas oklara och hämmade relation till det egna upproret – och därmed till alla andras uppror.

Ytterst handlar boken Kairos om sig själv. Om det obegripligt omöjliga i att som litteratör delta rakt politiskt i tider som verkligen skulle behöva det.

Tysta larmsignaler. Tichý skriver alltid i katastrofens närhet. På den ärrvävnad som bildas efter traumat. Det handlar inte om våldet och makten i sig utan om den starka känsla av omöjlighet som makten och våldet för med sig. Handlingsförlamningen blir litteratur och litteraturen ett språkrör för maktlösheten. En text som vartefter upplöses men som lämnar kvar bilder och … jag kan inte beskriva det som annat än en kroppslig trötthet. En skugga av att själv ha varit med om att tampas med det omöjliga. Träningsvärk i de vingar vi inte har. Eller som det heter i en symbolistisk teaterpjäs som är ett av bokens allra mest centrala partier:

” – Vem behöver mitt arbete, kan mitt skrivande bidra till att göra världen mera beboelig? Försöket att i mitt arbete gestalta solidariteten med de förtryckta och utsugna räckte inte. Jag måste kämpa för dem, bli deras språkrör, måste formulera deras oartikulerade reaktioner och förhoppningar. Jag kunde leva vidare inom ett samhälle, kunde kritisera det och skulle bli accepterad ända tills jag klargjorde min ståndpunkt: att jag valt ett annat alternativ.

– Har inte motståndet en legitimerande kraft? Alltså: opposition är ett slags samarbete. Och mästerverken är medbrottslingar till makten.

– Det skulle betyda att allt hopp är ute, för evigt, så ser jag det.”

Men uppgivenheten handlar också om nånting i själva prosan. Tichý förfogar över ett mycket rikt instrument med resurser till många slags röster, men han är också noga med att avsiktligt låta meningarna brytas mer eller mindre sönder. Konkret genom att de hänger oavslutade, eller genom tveksamheter, skrik eller inre handfallenhet. Det är som om prosan vore tuktad till att bara i enstaka fall, till exempel i de globala tvärhistoriska upprorsscenerna, nå fram med full kraft.

Och däri kanske ligger den mest grundläggande erfarenheten (och grunden till den trötthet Kairos inger). Prosan håller tillbaka krafter som skulle bli övermäktiga. Den är en fördämning.