Nejnejnej, det är inte över
Den som hoppats eller trott att de treåriga löneavtalen innebär lugn och ro – den tror fel. Redan nu flaggar LO för att inleda diskussionerna om nästa omgång, 2016.
På agendan står både tekniken för att stötta fel avlönade kvinnor och lågt avlönade grupper. Men en grundläggande diskussion om modellen för lönebildningen ska också genomföras.
Hoppet är att skapa en bredare enighet kring hur lönenormen skapas, hur inflytandet över normeringen ska nå utanför industrin och vilka förändringar det kräver.
IF Metall har redan uttalat sitt intresse för och behovet av att komma i gång snabbt med diskussionerna. Förbundets ordförande Anders Ferbe vill inte vänta med motiveringen att avtalen är treåriga och att det är gott om tid. Det är, enligt metallordföranden, för viktiga frågor för att skjuta upp.
En snabbtitt på avtalsresultatet våren 2013 kan skapa intryck av att alla uppgörelser är lika. Men det är inte riktigt sant. Det finns både olika längd på avtalen och det finns inte minst väldigt olika uppsägningsregler. Och vilken löneutjämnande effekt låglönesatsningen har haft på skillnaden mellan kvinnor och mäns löner är högst oklart.
Den dominerande maktaxeln på LO-sidan i årets avtalsförhandlingar, IF Metall och Kommunal, har som exempel två olika avtalskonstruktioner. Inom industrin kan IF Metall och dess motpart säga upp det tredje avtalsåret. Den möjligheten saknas helt i Kommunals uppgörelse.
En uppsägning av de olika avtalen inom industrin hösten 2014 kan inte helt uteslutas. Fortsatt svag efterfrågan i omvärlden och svag orderingång kan förändra förutsättningarna och motivera en uppsägning från arbetsgivarna.
En sådan utveckling ökar risken för rejäl otakt LO-förbunden emellan, och försvårar deras ansträngningar att i framtiden samordna avtalskrav och uppträdande.
Att bedöma sannolikheten för uppsagda avtal är naturligtvis omöjligt. Alltför många okända saker kan inträffa och kullkasta varje rimligt kvalificerad gissning.
Historiskt är det emellertid ett faktum att uppsägningsklausuler nästan aldrig har använts. De utgör en slags nödutgång. Det talar för att det etablerade mönstret gäller också den här avtalsperioden.
Osäkerheten kring uppsägningar eller inte är dock inte det enda bekymret för förbunden. Ambitionen att hitta lösningar som gynnar felavlönade kvinnor i högre utsträckning är fortsatt en högprioriterad och svår fråga.
Så här långt har olika jämställdhets- och kvinnopotter samt låglönesatsningar varit den teknik som använts. Det har som bekant inte varit en helt bekymmersfri väg.
Nästa gång måste tekniken därför utvecklas – om uppslutningen ska bli total och stödet för de formulerade kraven helhjärtat.
