Briljanta klassmarkörer hos Beischer

Jag hade fyra par Crocker-jeans. Någon Championtröja blev det aldrig, inga Filaskor heller – men jag sprättade ändå upp Crocker-jeansen längst ner som alla de som hade stora Buffalos eller Fila gjorde, så att jeansen täckte halva skon. Efter Crocker kom Levi’s 501, och jag hade två par; ett av dem så ljusblå att de nästan var vita. Det var det bästa man kunde ha, ett par 501:or. Jag var privilegierad i det här avseendet. Att min mamma arbetade deltid som undersköterska gjorde inte så mycket, för min pappa hade ett hyfsat välbetalt heltidsjobb som fiskeribiolog, mina bröder var utflyttade sen några år, och mina föräldrar valde med största säkerhet att prioritera mig när det kom till hur deras pengar skulle spenderas.

Varför börjar jag med det här? Det har sina olika skäl. Det mer banala är den närmast euforiska känsla jag får när jag läser Sara Beischers Det finns råttor överallt på Antarktis; det är en igenkännandets eufori. Var i skönlitteraturen har jag förr sett en värld och en miljö som till så stora delar påminner om min egen högstadietid – samma märken, samma statusprylar, samma strävan? Ingenstans. Beischers andra roman är ett tidsdokument över mitten av 1990-talet.

Men den är också en roman om klass och om att inte ha så det räcker till. Det är också därför som jag redogör för mina materiella tillgångar som tonåring: när jag skriver att jag känner igen precis allting i Beischers roman, så betyder det inte att min tillvaro var likadan som huvudpersonens Claras. Jag bodde i villa med två föräldrar, inte i lägenhet i ett illa ansett område med en ensamstående mor. Mina föräldrar vände inte på kronorna för att kunna köpa mat, och vi åkte inte till Gekås och bunkrade upp med plastpåsar och folie för ett år framöver.

Ändå – allt känner jag igen. Från vänner, från klasskamrater, från ungdomar längre ut i periferin, och från mig själv. Livet i ett litet samhälle på mitten av 1990-talet tycks bära på samma kultur och koder, oavsett var man befinner sig; som jag i Norduppland eller som romanens Clara någonstans i Västsverige. Faktum är att igenkänningen är så stark att det är min egen skolgård, mina egna lärare och matsalen, klassrummen, aulan och ”I love Hitler”-inristningarna på bänkarna från min egen högstadieskola jag får på näthinnan under läsningen.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis kommer väldigt nära, och en annan läsning än den helt personliga känns omöjlig. Därtill lyckas Sara Beischer med att väcka minnen och människor till liv, och människor som med åren flutit bort när annat tagit plats, kommer tillbaka. Nya frågor om hur folk egentligen hade det, och ett slags retroaktiv förståelse för någras tillvaro börjar utkristallisera sig. Finns det egentligen något som en roman kan göra som är bättre än det?

I romanens inledande kapitel besöker Clara och hennes sambo mamma Berit i lägenheten där Clara växte upp. Det är plågsamt tydligt hur avståndet mellan hennes nya liv och hennes gamla med tiden har växt till sig; Clara har gjort klassresan, hennes begåvning har tagit henne ut i världen och den gamla tillvaron är både främmande och plågsamt bekant. Tills hon ser ett bröllopsfoto av Röen i lokaltidningen – hennes klasskamrat med maruijanamössa och slitna kläder. Det kommer för nära. Hon kan inte stanna kvar, och när hon och sambon en dag för tidigt inväntar tåget och Clara dessutom får se Honom på perrongen, ja, då går det förflutna överhuvudtaget inte att hålla ifrån sig längre.

Beischer lämnar den vuxna Clara därhän och ger sig in i en skildring av högstadietiden som upptar merparten av den 200 sidor långa boken; en resa i minnet som till både stil och innehåll lika gärna skulle kunna vara en klassisk ungdomsbok som en roman för vuxna (även om jag misstänker att många begrepp och företeelser skulle vara helt främmande för en femtonåring idag – använder kidsen fortfarande –Fruit of the Loom-tröjor till exempel?).

Beischer visar nu med sin andra roman – hon debuterade för ett par år sedan med en uppmärksammad skildring av arbete i äldreomsorgen: Jag ska egentligen inte jobba här – att hon är på god väg att bli en klasskildrare och arbetarförfattare för den nya generationen. Och gudarna ska veta att det behövs fler författare som har en sådan närhet till vår samtidshistoria och med det perspektivet.

”Det finns råttor…” skulle kunna läsas som en klassisk kärleksroman, för i Claras högstadieliv kretsar allting kring den aparta, farliga och allmänt revolterande Christian Breken, som får resten av värstingarna att framstå som fromma lamm. Men han ser Clara och hon ser honom, och mellan dem utvecklas något särskilt – trots att de båda vet att för dem finns ingen gemensam framtid.

Ändå är det inte i skildringen av Breken som Beischers roman ter sig som mest angelägen, utan i de små detaljerna som blir till kristallklara klassmarkörer, detaljerna som fungerar som vattendelare mellan olika världar. Som när det är kvartsamtal och Claras lärare lika uppskattande som obetänksamt visar upp hennes uppsats i engelska för mamma Berit, som hummande säger att ”Ja, det är inte dåligt, det är det inte” – utan att förstå mer än något enstaka ord. Eller hur Berit samlar Konsumkvitton i en burk i köket, för gör man det får man pengar tillbaka i slutet av året. Eller när Clara fått ett par hundra av Breken efter att ha bistått honom i ett rån av sybutiken, och råkar köpa en alldeles för stor Body Shop-korg till klasskompisen Annas födelsedag – Anna som bor i villorna, och får både Acqa Limone-tröjor, jeans, balsamspray och sidenpyjamas i julklapp.

Clara har inget av det där. Men hon har det som både hennes mer privilegierade vänner och kompisarna från samma förhållanden saknar – läshuvud. Det blir hennes räddning, som det blivit för så många andra i hennes situation. Om det är något jag saknar i Sara Beischers roman så är det ett par hundra sidor till, de som skulle ha kunnat berätta mer om den vuxna Clara och hur hennes klassresa format henne. Jag hoppas på en fortsättning.

Therese Eriksson