Vägen till dammsugerskorna

Det visas en retrospektiv utställning med Gittan Jönsson – årets Henry Mayne-stipendiat – på Tjörnedala konsthall. Nu hade Gittan bjudit in till en sopp- och pratkväll.

Hon börjar med att prata om linjer; om linjen som den naturliga handlingen då någon får en penna i hand. När hon flyttade till Österlen, berättar Gittan, syntes linjen i naturen. Gårdarna blev toner och linjen blev musik. Hon ber oss titta på en målning från – och av – Berlin, där hon nu är deltidsbosatt. Järnvägsspår och U-Bahn: så många linjer det finns i Berlin.

Linjen återkommer i alla (eller de flesta) målningar, från 70-talet och framåt. Hon själv syns också i samtliga målningar. Allt blir självporträtt, yttre och inre. Porträtt av en människa och konstnär som lever i och reagerar på livet, samhället, världen.

Utställningen utgår från ett självporträtt i olja, gjort 1977. Gittan, snart 30 år, står i en lägenhet i Stockholm, på ena väggen en affisch för den eritreanska befrielserörelsen och på den andra en egen målning, på golvet ett piano och en värmefläkt, tror jag, för att visa att det var en rivningslägenhet.

En hel konsthallsvägg innehåller en massa små självporträtt (blyerts, kulspetspenna, tusch, etsning) från 1968-2013. Som om Gittan inte litar på att hon syns i konsten, ens för sig själv. Men, som sagt, Gittan Jönsson syns tydligt också i alla målningar och porslinsfiguriner som blivit hennes kända tema: Dammsugerskan.

Även detta började med en linje: skidspåret. Gittans pappa åkte Vasaloppet 42 gånger och hennes mamma dammade alla pokalerna. Därför fick dammsugerskan också 42 uppdrag. Med tiden har uppdragen utökats: Det finns ju så många ställen som behöver städas!

Gittan Jönsson placerar dammsugerskan i andra – fast manliga – konstnärers verk.

Det kan, för att nämna några, vara Francis Bacon och Picasso eller, lämpligt nog för den här utställningen, Henry Mayne. Dammsugerskan städar också i världspolitiken – som när hon på en stor ny målning (2012) i form av Nefertite tagit med sig sin dammsugare till Tahrirtorget i Kairo.

Bengt Eriksson