Sucken efter semestern är densamma
Vi rullar ihop hängmattorna, tar in gasoltuben och hänger upp nyckeln till stugan där ingen förhoppningsvis kommer på att leta.
Med tungt sinne går vi med rullväskorna nerför stigen, säger adjö till Berit och till Gunnar som just blivit pensionär och som nu kan stanna så länge han vill.
Vi plockar lite baldersbrå som vi kastar ut i havet just när Kostervåg lägger ut. På så sätt är vi garanterade att få komma tillbaka. Det har fungerat hittills.
Efter att suttit tysta länge och tittat ut på den svenska sommaren som svischar förbi utanför fönstret går vi till restaurangvagnen i ett försök att mildra melankolin med var sin kall öl.
Bredvid oss sitter tågvärdinnan med en mugg kaffe och förklarar att hon och lokföraren bestämt att tåget – mot alla regler och tidtabellen – kommer att göra ett extra uppehåll i Katrineholm för att släppa av en familj som väntat två timmar i Hallsberg på ett tåg som aldrig kom.
Hon berättar att hon föddes på färjan till Skaftö men att hon aldrig varit på Koster, suckar över att semestern just tagit slut, men att det på något sätt ändå är roligt att komma tillbaka till jobbet.
En man från förstaklassvagnen anländer, plockar åt sig en liten flaska rödvin, en plastbunke med sallad och slår sig ner vid vårt bord där det finns en plats ledig.
Även han ska börja jobba på måndag, suckar och skrattar lite åt detta faktum.
Vi pratar öar, var det är finast att snorkla och att västkusten har ett riktigt hav till skillnad från Östersjön som mer är en översvämmad barrskog.
Mannen från förstaklassavdelningen har seglat och legat ett par dagar med båt och familj vid Västra bryggan på Nordkoster. Precis som vi har han noterat att butiken på ön blivit oanständigt dyr och att det enda rätta numera är att handla inne i Strömstad.
Vi fyra som träffats i vagnen mellan första och andra klass lever i någotsånär samma verklighet. När vi pratar med varandra förstår vi vad den andre pratar om. Ty vi lever i ett av världens minst hierarkiska länder.
Än så länge.
Ute i världen är det annorlunda.
Jag åkte tåg en gång i Indien under en månad. En dag när kontanterna tagit slut gick jag till en bank för att hämta mer.
– Sorry Sir! Card not ok, sa banktjänstemannen och skakade på huvudet.
Klaustrofobin slog till och det var då det hände. Jag blev en annan.
Jag hade varit i landet ett tag och visste något om vad som gällde i detta extremt hierarkiska samhälle. Vad man sa var inte så viktigt. Vem man var betydde allt.
Det var som att jag började tv-spela mig själv, rattade mig själv till att uppträda på ett sätt som jag visste var det enda som fungerade men som annars är mig helt främmande.
– Vet ni vem jag är!? röt jag till mannen och dängde knytnäven i disken så det ekade i bankhallen.
Tjänstemannen for upp. Rädd.
– Visa mig till din chef! Nu!
När jag kom in i bankchefens rum satte jag mig ner framför honom utan att ha blivit tillfrågad, la armarna i kors, tittade upp i taket och sa helt lugnt:
– Det är inget fel på mitt kort. Detta ska ni ordna. Nu. Om inte – blir det konsekvenser.
När han frågade om jag ville ha en kopp te förstod jag att jag skulle få mina pengar.
På kvällen när jag gick och la mig värkte alla leder i kroppen.
Det frestar på att leva i ett sådant samhälle.
