Skolan ska in
i samhället!

Varför ska man gå i skolan? I ett antal år har jag skrivit om skolpolitik, pedagogik och barns utveckling och psykiska hälsa för flera olika tidningar och magasin, och det är en fråga som vi varit ganska få om att försöka belysa på djupet.

Det senaste decenniets debatt om skolan har i stället utmärkts av en mycket grund syn på dess nytta. Det framstår som att skolans främsta uppgift är att få elever att prestera bra på prov.  Med den synen kan många av de reformer som genomförts och de politiska idéer som lagts fram kanske framstå som rimliga (fast bara om man bortser från att de hittills inte visat sig ge några positiva resultat och dessutom saknar förankring i forskning …); men en skolas mål måste vara något mycket större än goda provresultat och höga betyg.

Skolan är ingen löst flytande ö – den hänger ihop med resten av samhället. För den som vill se – och jag tror att vi är många – ett samhälle som bärs av solidaritet, empati, kreativitet, demokrati, jämlikhet, handlingskraft och civilkurage är förvisso faktakunskaper viktiga, men bara som medel och inte som självändamål.

Det är inte nya styrdokument eller andra kosmetiska reformer som behövs, utan en synvända vad gäller varför vi alls ska skicka våra barn till skolan och vad skolan har för roll att fylla när det kommer till att forma ett samhälle.

Skolan måste med nödvändighet vara både innehåll och form. I läroplanen för för- och grundskola kan man läsa:

”Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.”

Skolan ska alltså inte bara berätta vad demokrati är, den ska i sig vara demokratiskt uppbyggd och lärare ska handleda elever i att bli demokratiska och ansvarstagande samhällsmedborgare.

Det är vackra ord men på många skolor inte mycket mer än så. För att förändra skolan i en verkligt demokratisk riktning krävs att en ny barnsyn får genomslag i samhället.

Vi måste börja betrakta barn som samhällsmedborgare med egna rättigheter redan från födseln. Att få en meningsfylld tid (en mening i stunden och inte bara för framtida nytta) i skolan måste bli en självklar del av dessa rättigheter. Om inte, så riskerar skolan att fostra till passivitet och anpasslighet.

I en samhällsbyggande skola måste eleverna få uppleva att deras tankar, känslor, åsikter, tid och upplevelser spelar roll och att deras handlingar har betydelse. Skolan behöver satsa på social medvetenhet och solidaritet mellan eleverna. Deras intresse för varandras liv och välbefinnande ska uppmuntras.

Om detta ska bli till handfast verklighet måste vi: lärare, politiker, skoldebattörer, föräldrar, och alla andra med makt över skolan, fråga oss hur en sådan skola bör se ut.

Rimligen kräver det elevers delaktighet i planering av undervisningen och i skolans alla angelägenheter. Rimligen skadar ett ständigt mätande och bedömande elevernas självständighet och samarbetsförmåga. Av sådant lär de sig att bara andra kan avgöra vad som är gott och rätt; de styrs till att tro att bara det som är mätbart har ett värde och att enskilda prestationer är viktigare än att hjälpas åt.

För en fungerande demokrati krävs att skolan formar barnen till att bli aktiva i stället för passiva, självständiga i stället för lättstyrda, solidariska i stället för konkurrensinriktade.  Det är ett arbete som måste pågå varje dag, i varje möte med eleverna.

John Dewey, en av västvärldens mest inflytelserika pedagogiska tänkare, har skrivit:

”Den person är fri som har ett problem som verkligen är ett problem för honom och som förfogar över de redskap som behövs för att angripa problemet. Han sporrar sin nyfikenhet, vilket medför att han skaffar sig den information som behövs för att lösa problemet. Allt han har av initiativkraft, fantasi och visioner sätts i rörelse och styr hans impulser och beteende. Hans handlande styrs av hans syfte. I annat fall är hans uppmärksamhet, hans läraktighet, hans foglighet inget annat än intellektuell underdånighet.”

Att lära eleverna att resonera, ifrågasätta och dra slutsatser är centralt. Faktakunskaper är material som ska knådas och sättas in i ett sammanhang. Normer och vedertagna ”sanningar” behöver lyftas fram och ifrågasättas.

Skolans undervisning generellt måste syfta till förståelse hellre än katalogiserad faktakunskap, ett subjektivt hellre än ett objektivt förhållningssätt (vad är min roll och mitt ansvar i det hela) och en relation till omvärlden som baseras på både känslor och tänkande (hur får detta mig att känna och vad beror det på).

Den skolsituation som uppstått både genom boendesegregation och genom det fria skolvalet måste motverkas inte bara genom förbud mot vinster (vilket kommer ge som resultat att antalet friskolor sjunker radikalt), en annan bostadspolitik och förändrade upptagningsområden till skolorna, utan också genom möten med världen utanför skolan.

Den samhällsbyggande skolan måste vara i ständig kontakt med samhället runtomkring. De företag, institutioner och organisationer som verkar i samhället måste i mycket högre grad än idag bli föremål för studiebesök och samarbeten (och kritisk reflektion).

En tilltro till den egna betydelsen som samhällsmedborgare uppstår om man praktiskt får se konsekvenser av egna insatser och handlingar. Flera unga människor jag mött beskriver Ung företagsamhets verksamhet i skolan, då de får träna på att starta företag, som både det roligaste och mest meningsfulla de fått göra i skolan. Arbetssättet går att applicera också på andra områden, som att bidra socialt på förskolor, fritids och vårdhem, eller organisera samhällsförbättrande insatser som att städa eller försköna i området där man bor eller stötta och hjälpa flyktingar och bostadslösa. Det tränar både förmåga att handla och förmåga att förstå hur samhället hänger ihop – och går lätt att koppla ihop med ämnen som samhällskunskap, matematik, bild, och svenska.

Skolan bör för övrigt ta varje tillfälle som ges att koppla samman träning i matematik, ekonomi, samhällskunskap, kemi, fysik, ja alla skolans ämnen, med sådant som bidrar till samhället på olika sätt. Kunskap blir mer meningsfull om man ser en praktisk användning. Reflektion över hur handlingar påverkar människor och samhället som helhet blir på större allvar om det finns några handlingar att reflektera kring.

Skolan behöver ständigt uppmuntra barn att ställa frågor av typen: hur kan jag bidra till samhället? Hur kan jag göra gott för andra? Vad är viktigt i livet? Vad gör mitt beteende för skillnad?

Faktakunskaper är medel att använda sig av för att förstå sig själv, sina medmänniskor och samhället och för att kunna bidra till det på olika sätt. Praktisk filosofi och praktisk psykologi bör införas i alla grundskolans och gymnasiets årskurser (och precis som alla andra ämnen integreras med de övriga).

Att leva i en demokrati med yttrandefrihet har bara verklig innebörd och mening om vi faktiskt kan tänka själva och vågar och kan uttrycka oss och handla självständigt, i solidaritet med våra medmänniskor.

Mycket av denna ovan skisserade omvandling handlar om att utveckla vårt förhållningssätt till, och vår syn på barn, lärande och ”nytta”. En sådan omvandling måste ge genomslag i alla de delar en skola och en undervisning är uppbyggda av.

För den som är rädd att de mätbara resultaten kommer sjunka av denna omvandling kan jag försäkra att det inte finns något att vara orolig för. Träning i medmänsklighet och ansvarstagande är inget hot mot mätbara kunskaper. Forskningsstudier visar tvärtom att det kan leda till bättre skolprestationer. Och träning i att ta ansvar och våga ifrågasätta har man nytta av också i arbetslivet. Att lära barn reflektera och engagera sig har helt enkelt inga kända nackdelar.

Eva-Lotta Hultén