Vi är inte våra diagnoser

”Tiderna förändras. Efter andra världskriget med den framstormande existentialismen – Jean-Paul Sartre och Albert Camus – var det ett tecken på filosofisk insikt att känna ångest. 1969 lever den upplysta och inkännande samhällsmedborgaren i ständig ångest på grund av världens politiska tillstånd. Den som år 2013 inte kan arbeta eller sova på grund av sin ångest över krigen i världen får med stor sannolikhet en medicinsk diagnos. Att känna så starka, förlamande känslor på grund av övergrepp som begås mot människor man inte känner och som befinner sig på hundratals mils avstånd betraktas helt enkelt inte som riktigt friskt idag.”

Slutkapitlet i filosofen Fredrik Svenæus bok Homo Patologicus handlar om att han råkar läsa Maja Ekelöfs klassiker Rapport från en skurhink. Den ger honom ännu ett perspektiv på det galopperande diagnosraseri i vår tid som hans bok så förtjänstfullt beskriver och kritiserar, men samtidigt ser en djup mening med. Det är vårt sätt att förstå oss själva och varann. Det är ett sätt att kunna prata om jobbiga saker. Ångest, depression, störighet, fetma, dataspel. ”Diagnosställandet har sipprat ut i vardagen som ett sätt att skapa ordning och reda i det kaos som mänskliga sammanhang alltid bjuder på.” Därmed inte sagt att medicinen kan förklara vilka vi är, eller varför.

Kort sagt en välskriven, öppenhjärtig bok man gärna rekommenderar. Och med en underliggande humor som fräschar upp mitt i allvaret, t ex Svenæus minnesvärda beskrivning av rollen som kalasarrangerande förälder.