I huvet på statsministern

Med massor av ilsken ungdomlig energi väcker teaterensemblen Det sovande folket liv i statsministerns fullständigt hopplösa bok med samma namn, skriven 1993. Svulstiga filosofiska fragment om att ta ansvar, en märklig sf-berättelse om hur framtidsstaten omhändertar ihjäl sina medborgare, samt Reinfeldts distanslösa hjältesaga om en insamling till de svältande i Afrika – allt detta vävs samman till en initierad skildring av en ung ambitiös politikers fullkomligt gränslösa självbild. Det finns några ironiska slängar med referenser till moderata småskandaler på senare år, men de behövs inte. Tyngdpunkten ligger i den övertygande demonstrationen av att den borgerliga människan har sig själv och sin egen betydenhet som enda referenspunkt i beskrivningen av samhället, vilket gör föreställningen rätt jobbig att se på. Det är lätt att skratta högt åt alla floskler, svårare att känna att man själv är särskilt mycket bättre – särskilt i relation till de två modiga ”gästartister” som introducerar ett helt annat slags verklighet i salongen.