Dan Andersson och yngre okänd förmåga, 1917. Foto Karl Lärka (Scanpix).

Vad kan vi lära oss av Brunnsviks undergång? Och hur skulle en tänkbar fortsättning kunna se ut?

LO drog sig ur Brunnsvik för några år sen och beslöt att förlägga alla kurser till Runö, som bland annat har bättre kommunikationer. Driften övertogs av ABF Nordöstra Storstockholm – eller rättare sagt av en koncern i utbildningsbranschen med nära anknytning till ABF Nordöstra Storstockholm. LO stod kvar som ägare och fastighetsförvaltare.

Förra året framkom det att folkhögskolan hade förberett en flytt in till centrala Borlänge. Motiveringen var att hyreskostnaderna var alltför höga. Våren 2013 bjöds fastigheten ut till försäljning och i juni lämnade de sista eleverna skolan. Samtidigt väckte det uppseende att de kvarvarande inventarierna inte hade behandlats särskilt varsamt. Det som inte gick att sälja på begagnatmarknaden slängdes i containrar.

Ur företagsekonomisk synvinkel går det inte att blunda för att en folkhögskola ute på landsbygden kan bära sig bara ifall den har kurser med mycket specialiserad inriktning. Löftet om viktiga yrkeskunskaper är det som kan locka elever att flytta. Och det är antalet elever som ligger till grund för intäkterna.

Det enda som bär sig i glesbygd är annars utbildningar kopplade till arbetsmarknadsåtgärder eller andra slags samhällsinsatser. Och det är väl åt det hållet som Brunnsvik har gått under de sista åren.

En folkhögskola ska alltså helst ligga i närheten av där det bor många människor. Eller drivas av en organisation som kan kompensera ekonomiskt för att verksamheten inte riktigt går ihop, detta som en investering för framtiden, därför att eleverna i hög grad kan bli framtida funktionärer eller aktiva medlemmar.

Det vill säga att när grundfinansieringen inte räcker till det antal lärare och servicepersonal som behövs för en fullvärdig verksamhet kan det vara läge att skjuta till pengar som betalar sig först på sikt. Vilket i sin tur kan ge goda effekter på kort sikt ifall skolan blir eftersökt och därför successivt förbättrar sitt elevunderlag.

Men måste en folkhögskola ligga nånstans i dessa tider av uppkoppling? Är det rätta sättet att tänka?

Förr i världen fungerade internattillvaron som en övergångsrit. Individen fick möjlighet att ta steget till att bli en fungerande samhällsmedborgare under ett eller ett par år i obygden, med kamraterna, lärarna och böckerna som tränare och sparringpartners.

Numera är det bara drömmen om en framtida personlig karriär som kan motivera en ungdom att underkasta sig internatstillvaron. För övrigt vill hen helst av allt hänga kvar i sina vanliga miljöer. Det är ju där identiteten finns. Där, och i dagdrömmarna.

Att återupprätta folkhögskolan handlar således först av allt om att återuppväcka den förslumrade tanken att det överhuvudtaget är möjligt att utbilda sig till samhällsmedborgare, eller varför inte världsmedborgare.

Kanske är detta vår tids viktigaste etiska och ideologiska skiljelinje: att satsa på sig själv eller gå in för att göra nytta (och samtidigt med stor säkerhet få ett gott liv på köpet).

En utbildning långt bort från ens vanliga livsomständigheter blir meningsfull om den utstrålar en tro på att den kan göra eleverna till myndiga individer som kan ta en plats i samhället/världen och bli till nytta. Och den tron kan i sin tur garanteras av en idé eller en idéburen organisation.

Men geografiskt långt bort innebär numera inte att en är avskuren från allt annat som pågår. Det var därför jag ovan ifrågasatte tanken att en folkhögskola måste ligga på bara ett ställe.

En ekonomisk grundutbildning långt borta i X-berg skulle idag inte längre bara producera framtida kommunalpolitiker och ombudspersoner. Den skulle via nätet vara direkt sammanlänkad både med liknande verksamheter runt om i världen och med elevernas ursprungsmiljöer och nätverk.

Och möjligheterna för utbyte är ännu mer oöverskådliga än så. En kurs utifrån Marx mervärdesteori skulle kunna tillämpas på dagens anställningsvillkor inom städbranschen och på så vis omgående generera ännu mer praktisk, deltagande kunskap. Eller en kurs i politisk poesi skulle kunna fylla den funktion som litteraturkritiken av idag inte riktigt klarar av att svara upp till.

Förr i världen var bildning en envägskommunikation, och dess innehåll var mer eller mindre givet, även om efterhandsverkningarna förstås varierade från plats till plats och från person till person.

Idag lever vi i en multiuppkopplad värld, där impulser går i alla riktningar och sprids på oväntade vis. Det enorma utbudet minskar sannerligen inte behovet av den ram som en idébaserad, samhällsinriktad folkhögskoleutbildning skulle kunna tillhandahålla. Men den behöver inte ligga på en bestämd plats!

Att äga, vårda och driva ett byggnadskomplex med undervisningslokaler, internat och bespisning är ett stort och långsiktigt åtagande, särskilt som det inte går att räkna med full beläggning hela tiden. Men skolbyggnader/kursgårdar måste finnas att tillgå, kanske i offentlig regim.

Vore det inte det bästa om en folkhögskola av idag först av allt grundade sin identitet i en idé eller en organisation, därefter i en noga och följsamt upprättad närvaro på internet, och därefter, som utlöpare av detta, ordnade verksamheter på lokal nivå (där det bor folk), samt inhyrda internatkurser på lämpliga anläggningar? Om loggan liksom blev grundvalen?

Men det värsta med Brunnsvikshaveriet är förstås den symboliska skadan. Att det hela har skötts så klantigt är som att spotta på traditionen och på alla som har formats av den. Det är som att använda gamla fackföreningsfanor till rengöringstrasor och sen slänga bort dem.

Den symboliska skadan har minst två dimensioner:

• Den visar upp en arbetarrörelse som rent konkret (och inom sitt eget revir) inte förmår motstå en tidsanda där allt först och främst mäts med företagsekonomiska måttstockar.
• Den underförstår (i samma anda) att det förflutna är värdelöst.

Men i själva verket har det aldrig varit viktigare än just nu att vända sig till historien för att förstå hur vi kommit dit vi kommit, för att förstå hur världen av idag fungerar – och inte minst för att motverka de skadliga effekterna av den nyliberala väckelserörelsen, som är ett reellt hot mot den samhällsordning vi känner till, och förmodligen mot hela planeten.

Arbetarrörelsen förfogar över oskattbara tillgångar i form av många generationers dokumenterade och levda erfarenhet av hur man förändrar ett orättvist samhälle i grunden och på så vis åstadkommer det omöjliga. Striderna och segrarna skulle kunna bli en guide till att förstå både vårt eget och andra samhällen. Ett känsligt mätinstrument.

Men för att detta ”kapital” av erfarenhet ska återfå sitt värde krävs att det kommer ut på ”marknaden”. (Ursäkta ordvalet.) Nämligen att det existerar institutioner som aktivt omsätter hittillsvarande tiders relevans för förståelsen av det svenska samhället och av världen.

Det är just här som en uppdaterad folkhögskola skulle kunna komma in och spela en viktig roll både för den allmänna debatten och för arbetarrörelsens självkänsla. Både den tidiga kampen och bygget av välfärdssamhället skulle kunna fungera som rena rama blodtransfusionen. Om nystarten därtill skapar en generation som är bättre rustad att sköta det framtida samhället kan man knappast tänka sig en bättre investering.

(Artikeln är bland annat inspirerad av Jenny Janssons avhandling om hur folkbildningen byggde upp arbetarrörelsen inifrån efter första världskriget och skapade en kår av medborgare som kunde ta sig an skötseln av samhället: Manufacturing Consensus (Uppsala universitet, 2012).)