Ett gäng nior på väg ut i livet festar på Köpmangatan i Sandviken. Längs shoppinggatan ligger några få stora kedjor och lite fler småbutiker. En bit bort ligger folkbiblioteket i samma hus som Folkets hus. Matvarubutikerna har flyttat utanför stadskärnan.

På 1800-talets andra hälft byggdes Sandviken upp kring järnverket, dit man förr kunde ramla ner efter folkskolan och ta tjänst. Nu heter företaget Sandvik AB, har 50 000 anställda i 130 länder, drygt en tiondel av dessa i Sandviken, och man ”behöver nästan vara ingenjör för att få jobb där”, säger en av de anställda. Kommunen brottas med hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå bland de 37 000 ­invånarna.

En kvarts promenad från centrum ligger Sandviks anläggning på Mossvägen.

Sedan 1970-talet har det stått boksnurror på olika platser på verket, allt dammigare. För några år sedan föreslog lokala ABF en omstart för arbetsplatsbiblioteken.

– Vi var lite tveksamma, säger bibliotekarien Marcus Strand, som den här försommardagen är på besök på Sandvik.

Tveksamheten bottnade i att de anställda verkade måttligt intresserade.

Därför satte biblioteket upp två kriterier som krav: Det skulle finnas ett engagerat bokombud och andra aktörer skulle gå in som medfinansiärer.

Sedan visade det sig att intresset visst fanns. Det vill säga när anställda insåg vad ett arbetsplatsbibliotek skulle kunna vara, med ljudböcker och tidningar, och modern litteratur av olika slag.

– Det var så mycket ­arbetarlittera­tur på de gamla arbetsplatsbiblio­teken. Det var som att bara Harry Martinson dög, som att arbetare bara skulle läsa den gamla statarlitteraturen. Det var så politiskt. Nu är det ju lustläsning det handlar om, säger Marcus Strand.

Det är lunchtid på ”Mossen”, som anläggningen på Mossvägen kallas. Matsalen börjar fyllas av anställda som värmer och hugger in på innehållet i sina matlådor.

En man går förbi den svarta bokhyllan som är fylld av nyinköpta böcker. Där skyltas med Michael Nyqvists Dansa för oss, Chris Cleaves Little Bee, Mattias Ronges Andlös och Nor­disk kriminalkrönikas Historiska fall. Han letar inte länge innan han plockar tidningen Illustrerad vetenskap.

– Jag är verkligen glad att jag får vara med om det här, säger bokombudet och operatören Olle Johansson.

– Att få förmedla till andra att de ska läsa, det är det primära, säger Berit Forsström, också hon bokombud, och har lätt för argumenten: Det är allmänbildande, roligt, det ger otroligt mycket, man kan bli ”alldeles salig”.

Vid ett av borden sitter två yngre anställda som berättar att de inte lånat några böcker.

– Jag tillhör nog inte målgruppen. Jag är inte en sådan som läser böcker, säger Daniel Jönsson.

Kollegan Daniel Murdoch säger att han läser en bok om året:

– Den senaste var Jag är Zlatan, säger han, och hans något äldre kollega intill säger:

– Jag har inte läst en bok på 20 år.

Genom åren har Berit Forsström fått kolleger som inte läst alls, eller inte läst så mycket, att börja. En viktig sak är att tipsa om den lättlästa litteraturen och om ljudböckerna som kan vara en enklare väg in.

Även om folkbiblioteket ligger en kort promenad från deras arbetsplats, så kan det mentala avståndet var långt. Många bor på landsbygden, och eftersom matbutikerna har flyttat ut saknar de kanske naturliga ärenden in till centrum.

– Vi vet att det inom tillverkningsindustrin finns människor som vi har svårt att nå. De är inte så vana att studera, de kan ha dåliga erfarenheter av läsning från skolan, det kanske finns ett dolt läshinder. Det kan finnas ett motstånd mot att läsa, och mot att ta sig till biblioteket och träffa akademiskt utbildade människor. Därför är vårt bemötande viktigt, säger Marcus Strand.

Folkbiblioteket i Sandviken fick utmärkelsen Sveriges bästa 2010, bland annat för bemötandet och de långa öppettiderna. Han är nöjd med besökssiffrorna. Mellan 700 och 800 besökare kommer dit om vardagarna, men snittet dras ned något eftersom dörrarna står öppna varje dag. Till exempel nu över midsommarhelgen.

– Ändå är det längre öppettider som folk föreslår som förbättringar i enkäter, säger Marcus Strand.

– Ni får väl införa skiftjobb, som hos oss på Sandvik, säger IF Metallarnas tredje bokombud på Sandvik, Anneli Pirinen.

I lunchrumsbiblioteket finns boken Kanalen, en roman från förra året som handlar om grävandet av kanalen som lade grunden för uppbyggnaden av Sandviken. Den är skriven av en av ortens arbetarförfattare, Bernt-Olov Andersson.

– Jag tycker att det är bra att vi har de lokala författarna också, säger Olle Johansson.

Urvalet görs av bibliotekarierna, men bokombuden får hojta när det är dags att rotera böckerna.

– Det finns en tradition här att värna om författare, säger Marcus Strand och exemplifierar med boken Livfjäd­rar av bland andra Anna Jörgensdotter.

Till kommunens 150-årsjubileum förra året satsades 600 000 kronor på att färdigställa boken, som skildrar Sandvikens historia utifrån kvinnors perspektiv.

1900-talsförfattaren och poeten Stig Sjödin arbetade i tio år på Sandvikens järnverk (dog för 20 år sedan). Bernt-Olov Andersson och Anna Jörgensdotter är två av de arbetarförfattare som nu bor och verkar i kommunen.

Pengar till de nya böckerna har folkbiblioteket fått från statliga Kulturrådet. Men halva summan har företaget bidragit med: 7 500 kronor för tre små bibliotek.

– Det ska de ha en eloge för, säger Berit Forsström.

Men vad är egentligen sju tusen om man räknar i de svarvar som tillverkas på företaget?

– För sju miljoner får du väl ett par, säger Berit och skrattar.

De tycker alla att åtminstone stora företag inte borde tveka när det gäller att satsa på arbetsplatsbibliotek, inte med tanke på att det ger gladare, kreativare, mer engagerade medarbetare tillbaka.

– Man stimulerar samhällsmedvetandet. Så att man förstår, varför ska jag gå här och svarva den här biten? Och en till lika dan där efter. Man måste ju ha ett sammanhang i samhället, och det tror jag att man får när man läser. En bredare horisont, säger Olle Johansson.

– Ja, och att läsa en bok är som att kliva in i en annan värld, det är fantastiskt. Och det kan göra att man blir nöjd med vardagen, man behöver inte leta nytt jobb hela tiden, säger Anneli Pirinen.

– Nej, jag har jobbat här sedan 1987 och inte en enda dag har jag inte velat gå till jobbet, säger bokslukaren Berit Forsström.

Att också arbetare ska få tillgång till litteratur är viktigt ur demokratisynpunkt och rättviseperspektivet tycker de tre bokombuden och IF Metallarna på Sandviken.

Arbetsplatsen är en av de platser där ABF:s projekt Läs för mig, pappa! har genomförts flitigast. I det uppmuntras pappor att läsa för sina barn, de får träffa författare och göra studiebesök på biblioteket och får böcker till skänks. Efter ett par års uppehåll drar det i gång igen i höst.
Utbildningar hålls i Folkets hus, i samma hus som biblioteket.

– Facket har ju många utbildningar i Folkets hus, där borde vi kunna ha ett bättre utbyte, säger Marcus Strand.

För Anneli Pirinen har biblioteket varit en fristad sedan barnsben. Föräldrarna läste aldrig böcker, men själv bodde hon på biblioteket och ville bli bibliotekarie. Skoltröttheten satte dock stopp för det, utbildningen till CNC-operatör var enklare.

– Men nu har jag ju nästan nått mitt mål, blivit en minibibliotekarie, säger bokombudet Anneli Pirinen.