Rösthöjaren

Lärarlönerna borde vara högre. Det är ett misslyckande, konstaterar Metta Fjelkner när hon nu tar ett steg tillbaka och lämnar ordförandeposten i LR.

Hon togs inte emot med öppna armar när hon valdes. Men under sina 13 år som LR-ordförande gjorde Metta Fjelkner förbundet till en röst man lyssnar på när det gäller skolan, konstaterar hon stolt.

Det ska fan vara teaterdirektör, skrev August Blanche en gång i komedin Ett resande teatersällskap. Repliken har blivit synonym för alla mödor som möter konstnärer, skådespelare, författare – och lärare?

För med en lätt travestering kan repliken också gälla för posten som ordförande för Lärarnas Riksförbund, ett minst sagt stökigt fögderi. Fråga Metta Fjelkner – hon vet efter 13 år på posten.

– Visst var det tufft, dramatiskt och svårt. Inte minst till en början, säger hon. Förbundet var djupt splittrat när jag valdes 2000.

Men någonstans hittade hon också belöningen i det utsatta uppdraget, en känsla av att bidra, vara på rätt plats och kunna påverka en angelägen utveckling. Annars hade hon hoppat av redan 2004, efter en kongressperiod.

– Jag tvekade länge den gången om jag skulle fortsätta, medger hon. Och i dag kan jag inte svara på vad som avgjorde. Men jag ångrar inte mina 13 år. Bokslutet är positivt.

Det har gått en månad sedan Metta Fjelkner, 62 år, lyfte den symboliska hatten, bugade för de sina och lämnade ordförandestolen till Bo Jansson. Hon är en fri fågel, åtminstone i ögonblicket, men medger att aptiten på mer finns kvar.

Exakt vad hon vill eller ska göra i höst är dock oklart. Men ett gediget kontaktnät, plus ett omvittnat starkt engagemang för skolan och lärarkåren, finns det säkert flera som vill använda sig av.

– Vi får se, säger hon och skrattar. Något blir det väl.

Vi träffas i Stockholm, dit hon rest upp hemifrån Hörby, och tittar lite i backspegeln. Ännu så länge är tiden som fri och oberoende debattör kort och hon hamnar därför i LR:s väl­kända positioner vid mer än ett tillfälle.

Att Metta Fjelkner har varit teaterdirektör, förlåt ordförande, för det minst sagt spretiga lärarfacket under 13 långa år blir i backspegeln en tid som det skimrar om. Svårigheterna hamnar i bakvatten.

Allra roligast tycker hon, efter en stunds betänketid, att kontakten och välkomnandet eller ­mottagandet från medlemmarna varit under ord­förande­åren.

– De första fyra åren reste jag oavbrutet runt och träffade medlemmar, och efter en tuff inledning förändra­des situationen. Armarna var inte längre korslagda över bröstet hos dem som tog emot, utan vilade avslappnat utmed kroppen. Det var en tydlig signal på en viktig förändring, säger hon. Motståndet var brutet.

En glädje i ordförandeuppdraget har också varit att göra LR till en stark och tydlig röst för lärarkåren. Och en del av äran för det faller tveklöst på ordföranden.

– Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån och det har över åren skapat respekt för LR. I dag är vi en röst som alla lyssnar till i frågor som rör skolan och lärarna, säger hon och stoltheten går inte att ta miste på.

Att omgivningen inte alltid uppskattat rättframheten och tonläget är omvittnat. Inte minst kollegorna inom Lärarförbundet har av och till varit minst sagt irriterade.

Att lärarkåren är uppdelad i två fackförbund ser hon inte som en svaghet, snarare som en tillgång när det gäller att hålla skolfrågor och lärarrollen i allmänhetens fokus.

– Med en sammanslagning tror jag att allt för mycket kraft hade lagts på inre ansträngningar att gifta samman två organisationer, och då hade det yttre opinionsbildande arbetet blivit lidande. Nu har vi och Lärarförbundet omväxlande sett till att skol- och lärarfrågor alltid finns på agendan.

Att de två lärarförbunden inte marscherat i takt är välkänt. Rivaliteten har varit påtaglig och Metta Fjelkner tillstår att det funnits en konkurrenssituation. Men hon framhärdar trots det i att tvåsamheten är att föredra.

Under det tidiga 2000-talet var emellertid en sammansmältning av förbunden inte så avlägsen. Ett utbildningsförbund bestående av de två lärarfacken plus skolledarna fanns i pipelinen.

Arbetet pågick under flera år, men det fanns svårigheter och olika uppfattningar som inte lät sig överbryggas – och drömmen om ett samgående stannade på ritbordet.

– Vad som händer i framtiden är omöjligt att sia om, men just i ögonblicket finns inga sådana planer, säger Metta Fjelkner och förefaller nöjd med tingens ordning.

Lika nöjd som hon varit med det publika lobbyarbete som hon ägnat sig åt under ordförandeeran, lika missbelåten och självkritisk är hon när det handlar om lärarnas löner och status.

– Det är ett misslyckande, säger hon frankt. Vi har inte fått upp våra medlemmars löner på det sätt jag önskat. Den löneutveckling som skett för lärarkollektivet som helhet fördelar sig väldigt ojämnt, konstaterar hon.

Förskolans lärare har haft en bra löneutveckling medan den har varit betydligt svagare för lärare på framför allt högstadiet och gymnasiet.

Just de olika löneökningstakterna har varit en svår faktor vid tankar och diskussioner om ett fackligt samgående. Rädslan för att slukas och halka efter än mer sitter djupt i adjunkter och lektorer inom LR.

Under avdelningen framgång för egen del kan Metta Fjelkner också räkna in fyra nomineringar till årets lobbyist. Det var åren 2008, 2010, 2011 och 2012. Ingen annan kan matcha det.

– Jag hade inga problem med uppmärksamheten och jag såg att förbundet mer och mer blev en organisation som man lyssnade till. Det var viktigt.

När det gäller att påverka synen på skolan och lärare väljer Metta Fjelkner att betona två saker som hon gärna minns och yvs över. Behöriga lärare är ett begrepp som nu är i var mans mun, men så har det inte alltid varit. Detsamma gäller en likvärdig skola.

– När jag började tjata om vikten av behörighet var jag rätt ensam. Nu har debatten och inställningen svängt 180 grader. Det känns väldigt bra.

Från och med den 1 december i år kräver lagen lärarlegitimationer av dem som undervisar i skolorna, dock med vissa övergångsregler och undantag.

Kraven på en likvärdig och kompensatorisk skola som ger alla barn samma möjligheter har hon också drivit i motvind under ganska lång tid. I en tid med friskolor som kommer och går är det återigen ett begrepp som alla politiska partier säger sig sträva efter.

– Det känns bra att se tillbaka och se den förändringen, säger hon.

Inom det egna fögderiet är förändringen mindre. Det är snarare så att mönstret är sig kusligt likt från när hon tillträdde och då hon avgick.

Och inramningen är densamma – en uppslitande avtalsrörelse.

– År 2000 var oenigheten och splittringen total. När avtalsförslaget skulle antas i förbundsstyrelsen slutade omröstningen med åtta röster mot sju, berättar hon.

För en då pinfärsk ordförande var det nära att sejouren blivit rekordkort. Men det gick, om än på ett hår.

När avtalet 2012, Metta Fjelkners sista, skulle lotsas igenom förbundsstyrelsen upprepades mönstret nästan fullt ut.

– Siffrorna blev nio mot sex den här gången, säger hon och drar lite på munnen.

August Blanches formulering om vedermödorna med att vara teaterdirektör/lärarfacksordförande blev än en gång mycket tydliga.