Min kompis Emely tipsar mig om en dokumentär på P3. Hon hade hört den på tåget mellan Karlstad och Stockholm. Hon berättar upprört och sorgset på samma gång.
Morgonen efter sitter jag i solen på min balkong. I två timmar lyssnar jag på historien om verklighetens Lilja 4-ever. Jag försöker minnas om jag hört om henne tidigare. Men hittar inga bilder. Kommer inte ihåg att jag läst några reportage. Även om jag förstår att det skrevs om henne. Hon som blev lurad till Sverige för att här bli inlåst, såld och jagad. Och som när hon flydde, flydde till en motorvägsbro, där hon tog sitt liv.
Hon blev den första att ge offren för trafficking ett ansikte, säger man i dokumentären. Jag tror hon gjorde mer än så. Gjorde det möjligt för oss andra att förstå att det är människor som säljs och köps. Kvinnor likt våra döttrar, systrar och vänner.
Jag googlar hennes namn. Ser bilder på en flicka som skulle kunna vara jag. Hon var bara några år äldre än mig. Men våra liv är som dag och natt. När hon säljs till okända män i en låst lägenhet i Skåne, har jag jullov i en stad femtio mil därifrån. När hon dör, har jag precis firat millennieskiftet med min familj. Hon levde sina sista år utan några föräldrar. Vi är nära. Ålder, kön, land. Ändå så ofattbart långt ifrån.
I dokumentären berättar man hur hon kom till Sverige i förhoppning om att få det bättre än hon hade det i Litauen. I stället blir det tvärtom. Efter bara ett par månader i det här landet hade hon förlorat all mening med livet.
Jag tänker på vem som bär ansvar för hennes död. Tänker på dem som lurade henne hit. På männen som köpte hennes kropp. På lagstiftning som inte kunde skydda henne. På alla som inte såg henne.
Poliser som intervjuas i dokumentären berättar hur de lyckades få klarhet i vem som som faktiskt tjänade pengar på att mängder med män våldtog henne. Ändå kunde de inte göra något annat än att lägga ner utredningen. När man ska prioritera, förklarar polisen, spelar så klart straffvärdet roll. År 2000 fanns inte ens lagen om människohandel. Den kom 2002. Den säger att det är ett allvarligt brott att sälja en annan människas kropp. Det är klart att lagstiftning påverkar. Jag läser några domar där ligor som säljer flickkroppar fått både fängelse och dömts till att betala böter.
Men det räcker ändå inte.
På kvällen pratar jag med en annan vän som också lyssnat på radion. Vi pratar om vikten av uppsökande arbete, om grundliga polisutredningar, om tillämpning av lagstiftningen, om möjligheten till skydd och till ett fortsatt liv i Sverige för de tjejer som anmäler.
Någonstans inser jag att oavsett lagstiftning. Oavsett resurser. Oavsett stöd. Så kommer kvinnor säljas, så länge män köper. I lägenheter nära dig och mig betalar fortfarande våra vänner, bröder och pojkvänner för att våldta våra väninnor, systrar och flickvänner. För att 16-åriga flickor inte ska tvingas hoppa från en bro, behöver män sluta tycka sig ha rätten att köpa deras kroppar.
