Vår svenska bild av “den arabiska våren” bygger på en underliggande, om än mild islamofobi. Detsamma gäller för mycket av nyhetsrapporteringen och analyserna.

Det handlar om en utbredd misstro att de stater som befriats från sina förtryckare inte kommer att stå pall utan falla tillbaka i diktatur eller islamisk extremism. Underförstått att de inte är mogna för demokrati.

Lägg därtill en nidbild av islam, i onödigt hög grad utgående från högerextremistisk propaganda, som framhåller erövrarlustan (världserövrarkonspirationen) och bortser från den islamiska kulturen, och i synnerhet dess dygder av tolkning, lärd polemik och ifrågasättande.

Av den anledningen bemöts den arabiska våren med en likgiltighet som närmar sig förakt, och vars främsta exponent är sveket ifråga om Syrien från vänstern, som i hög grad har tagit Assad-regimens parti, uttryckligen eller genom att ställa sig med armarna i kors.

FazlhashemiomslagDärför är det både svalkande och stärkande att professorn i islamologi vid Uppsala universitet, Mohammad Fazlhashemi, har givit ut en bok, Den arabiska våren (Historiska media), som ansvarsfullt presenterar den arabiska vårens alla dimensioner, och därför ingjuter tålamod och hopp, samt konstruktiv oro.

Utgångspunkten är Iran, där oppositionen på ytan ser ut att ha slagits ner, efter de gröna protesterna sommaren 2009, men lever vidare underjordiskt, inspirerad av utvecklingen i närområdet. Fazlhashemi skriver:

“De positiva tendenserna i de arabiska länderna i Nordafrika och Mellanöstern, framför allt Tunisien och Egypten, förstärker den demokratiska utvecklingen i hela regionen.”

Sett ur ett regionalt perspektiv, med hänsyn tagen till de olika ländernas skiftande uppbyggnad, finns det alltså anledning att se framtiden an med tillförsikt.

Det därpå följande kapitlet, “Den moderna världens tankar”, är det kanske viktigaste, och anknyter till en stark men i Sverige ganska förbisedd tradition inom den samtida religionsforskningen.

Poängen är att islam alltid har varit stadd i förändring, att det finns en pågående dialog mellan urtexterna och samtidens politiska och medborgerliga krav – och att denna diskussion just nu är i sitt esse, tack vare att islamtroende sprids över världen, och i aktivt samspel med den samhällsutveckling som pågår i islamiska länder, där demokratiska värden är fullt förenliga med Koranen och med lagtolkningstraditionen:

“… vad som är halal, tillåtet, och vad som är haram, förbjudet, liksom påbuden och förbuden, underkastas en kontinuerlig översyn. Den demokratiska processen betraktas som ett ständigt pågående korrektiv.”

Det är den här informationen som behöver slå rot i Sverige. De extremistiska och bakåtsträvande tendenserna hos vissa grupper ses hos oss, mycket på grund av extremhögerns propaganda, som typiskt för hela området. När extremismen kanske i första hand är riktad mot sekulariseringstendenserna på lokal nivå (Fazlhashemi beskriver ingående det folkliga föraktet mot salafisterna). Och således har vi från vår svenska utgångspunkt bara delvis uppsikt över det politiska spektrumet, och dess teologiska dimensioner.

Samma poäng framkommer i Fazlhashemis genomgång av de tendenser som ryms under beteckningen “politisk islam”: det handlar om en pågående politisk kamp, olika från land till land, där den framtida utvecklingen är omöjlig att förutsäga, liksom att avgöra vilka aktörer som är onda eller goda, till exempel Muslimska brödraskapet, som i Fazlhashemis och andras historiskt förankrade beskrivning snarare framstår som en folkrörelse.

Det han däremot är väldigt noga med att framhålla är att försvaret av de demokratiska metoderna är centralt; att varje förbud bara skapar mer extremism och polarisering.

Övriga kapitel i boken är också väldigt instruktiva. Upproren ges en sociologisk och demografisk ram, nämligen att de generationer som reser sig har blivit systematiskt fråntagna makt och resurser. Det utländska inflytandet och konspirationsteorierna kartläggs noga och sätts in i ett kolonialpolitiskt sammanhang: stormakternas inblandningar har rötter i västerlandets forna dominans över området, och uppgörelsen med detta.

En blind fläck som jag konstaterar är dock att Sovjets och Rysslands inflytande inte utreds särskilt ingående, vare sig historiskt eller i dagsläget det samarbete mellan Moskva och Teheran som även har starkt inflytande på delar av den internationella vänstern, och därmed också på vår tolkning av skeendena.

Det avslutande framtidskapitlet grumlar det generella framtidshoppet om demokratisk utveckling med akut rädsla för att polariseringen mellan en förstärkt centralmakt och en likaledes förstärkt islamisk extremism i många länder ska orsaka politisk förödelse med långtgående konsekvenser, till exempel i Egypten.

Det är min övertygelse att vi, i denna globaliserade värld, aktivt är med på avstånd och skapar dessa lokala polariseringar genom att inte ta in tillräckligt med information och istället hemfalla till håglöshet. Fazlhashemis bok rekommenderas därför varmt till alla som vill få (och ge) en komplexare bild.

Som bredvidläsning kan nämnas flera andra böcker, till exempel Asef Bayats kartläggning av det folkliga motståndets metoder och drivkrafter (i bland annat Iran) i essäsamlingen Vardagslivets politik (Atlas) – och en märklig liten skrift av den tyske egyptologiprofessorn Jens Assmann, Monoteism och våldets språk (Daidalos), som stillsamt bevisar att det ymniga våldet, ja folkutrotningarna i Bibeln bara är retoriska överdrifter och absolut inte ska omsättas i politik.