KjellErikssonbredKjell Eriksson bor numera delar av året i Brasilien, närmare bestämt på en ö utanför Salvador i Bahia. Med romanen Spetsad (Ordfront) har han nu också inlett en ny polisserie som utspelar sig just på en ö utanför Salvador.

Samma ö? Eller en närbesläktad – fast fiktiv? I vilket fall: en helt annan kriminell miljö än Uppsala och dessutom en helt annan sorts polis än kriminalkommissarien Ann Lindell, som var miljön och huvudpersonen i Erikssons förra polisromanserie.

Kommissarie Santos, chef för polisstationen i den namnlösa byn på den likaså namnlösa ön utanför Salvador, är inte bara man utan en både slö och rå man. Eller med Kjell Eriksson ord: ”fet, ful och korrumperad”.

Santos är, efter cirka 30 år som polis, ointresserad av sitt arbete. Cynisk, stingslig och brutal. Plötsligt kan han tända till och skjuta ihjäl en hund. Det är ju så hett också, solen steker. Helst vill Santos bara stanna hemma och ligga i hängmattan, dricka några öl och knulla med hustrun Zelita.

Han kör med sina underlydande, inte alltför klipska och smått korrumperade de också. Fast Luiz – den nye polisen, stationens yngste, som kommer från fastlandet – är ett irritationsmoment. Mellan raderna kan man ana att det nog beror på att han är som Santos en gång varit.

Luiz tar polisarbetet på allvar. Han är ambitiös och envis, försöker övertyga Santos att de ska ta itu med de bägge morden som begåtts på ön. Inte minst måste de leta reda på pojken Luciano, som verkar vara inblandad på något sätt och nu har försvunnit.

Det ska väl i så fall vara för att Santos är släkt med de flesta i byn, också de mördade (kusiner eller om de var sysslingar). Den ene, Raul, hittades död i floden, spetsad på en träpåle. Olyckshändelse? hoppas Santos. Om Raul, som länge varit borta på fastlandet, vet han inte så mycket. Men den andre, Orlando, som blev skjuten, var en hygglig karl.

Det går långsamt, både med polisarbetet och berättandet. Antagligen har Kjell Eriksson anpassat berättartempot till det sävliga livet i byn. Men nog hade berättelsen kunnat strykas ner och tätas så att boken i alla fall blivit något kortare än 462 sidor.

Undan för undan och just långsamt presenteras byns människor, män, kvinnor och barn, ”hustruplågaren”, Santos känner alla och alla känner Santos, husen som slagits upp längs de smala gränderna, oasfalterade men ibland stenbelagda, baren och restaurangen, vad folk äter och dricker, de små kyrkorna, rena vildmarken i lagunen, mangoodlingen…

Vilka är de två männen som kommit till byn? Och var finns de nu? Varför ville Orlando köpa en båt? Var hade han fått pengarna ifrån? Kan det handla om knark? Det måste ju handla om knark. Allt handlar om knark! Men vad menade Orlando då med sitt prat om biblar?Det ska visa sig att svaret finns i en segelbåt som är på väg mot ön.

Den unge polisen Luiz börjar växa från pojke till man under berättelsens gång. Kommissarie Santos djupnar till en mycket mer sammansatt människa och polis än vad Luiz hade trott. Och i slutet, vid själva upplösningen, agerar Santos på ett sätt som visar att så korrumperad var han i alla fall inte.

Det skrivs förstås krimi i Brasilien. Också där har en krimivåg sköljt över landet, från 60-talet och framåt. Men jag kan inte minnas att någon brasiliansk krimiförfattare fått sina böcker utgivna i Sverige. (Rätta mig om jag har fel!) Ifall en brasiliansk författare hade skrivit en landsortkrimi om en liknande by, skulle romanen då ha översatts till svenska? Jag tvivlar.

Men en svensk författare som Kjell Eriksson – med succéserien om den kvinnliga kriminalkommissarien Lindell i Uppsala bakom sig – kan alltså skriva en brasiliansk landsortdeckare och få den utgiven. Det är bara att tacka för den litterära biljetten till denna annorlunda kriminalmiljö. Och nu, när han tagit med läsaren på en rundtur genom byn, så kan väl berättartempot öka något i nästa roman…

Bengt Eriksson