LO-Tidningens förre kulturredaktör Bengt-Olov Linder har avlidit. Han var född i Gästrikland 1937 och gjorde en lång och omväxlande journalistkarriär på landsortstidningar, ofta med ansvar för kulturmaterialet, därefter på Metallarbetaren och ABF:s tidskrift Fönstret. Till LO-Tidningen kom han år 1980, och blev kvar till sin pensionering, 1999.

Som kulturredaktör fick Bengt-Olov Linder bruk av sin medfödda nyfikenhet och vetgirighet, och sidorna blomstrade under hans ledning.

Dels var han föredömligt öppen och frimodig beträffande ämnesval, och orädd att släppa in yngre förmågor. Dels vittnar tidningsläggen från åttio- och nittiotal om ambitiöst upplagda artikelserier med noga utvalda skribenter, till exempel “Kritik av  kritik”, som även utgavs i bokform.

Ofta möter jag personer som haft med Bengt-Olov att göra och som är tacksamma för hans uppmuntran och omsorg i början av deras yrkesbana.

Jan-Ewert Strömbäck, som var biträdande kulturredaktör på LO-Tidningen åren 1986-1991, när de ordinarie kultursidorna regelbundet kompletterades med bilagan Ackord, karakteriserar Bengt-Olov Linder som “den siste Klara-redaktören”, som gärna ställde upp för de sista Klara-bohemerna och köpte artiklar mot kontant utbetalning.

En anekdot har stannat kvar på tidningen genom åren. Bengt-Olov lät publicera en artikel av Bo Cavefors om en nyutkommen tysk diktsamling, som alltså ännu inte blivit publicerad på svenska. Det var väl ändå att gå för långt?

Men när en av tidningens reportrar gjorde ett reportage på en arbetsplats i Norrland kommer en av de anställda fram och tackar för tidningen, och i synnerhet för den intressanta artikeln om tysk poesi.

Bengt-Olov Linder fortsatte på så sätt den tidiga arbetarrörelsens tradition från redaktörer som Bengt Lidforss och Erik Hedén, att sätta bildningsmålet mycket högt och vara noga med att också det allra nyaste skulle stå på den kulturella dagordningen – i Bengt Olovs fall den litterära modernismen och i synnerhet William Faulkner.

Hans nyfikenhet och bildning satte sitt märke på kultursidorna, och tog sig även andra uttryck, som en diktsamling (Dalens röster), en bok om Bellman och flera böcker om schack.