Frihet, storstrut och inget att göra
Det var vid just den här tiden för många år sedan som man satt där, vattenkammad och fin och med ett brunt kuvert på bänken. Alla fönster var öppna mot det oändliga sommarlovet och det luktade syrén där utifrån och parfym från mammorna som satt uppradade längst bak i salen.
Magistern trampade orgeln och alla sjöng med i Den blomstertid. En och en blev vi uppropade och fick så gå fram och bocka och ta emot betygen.
Sedan tågade vi ut ur den dystra tegelbyggnaden, ut i friheten. Och jag fick alltid den största av alla glassar som fanns, en storstrut med choklad på toppen. Det fick jag även den sommaren då mamma grät för att jag hade fått B i ordning och uppförande.
Det första jag gjorde när vi kom till mormor och morfar var att springa ner till landet och rycka upp en rabarber och så ta cykeln nerför backen till Lasse och Ballongen.
Jag har inget minne av att släktingarna gjorde någonting speciellt när de hade semester. De var bara lediga.
Mormor cyklade in till Stan då och då för att titta på folk, något hon tyckte mycket om. Morfar satt på verandan och kunde läsa Folkbladet i timmar.
Morbror Gunnar, däremot, hade ett komplicerat förhållande till semestern. Han blev liksom bara sittande vid radiogrammofonen, rökte och tycktes fråga sig själv:
”Jaha. Och nu då?”
Han verkade snarast lättad när det var över, då han fick gå tillbaka till det gängse, tillbaka till det trygga treskiftet på Metallen.
Det var som att han inte klarade av friheten, som att han inte kom på vad han skulle göra med den.
Detta till skillnad från min styvfar. När semestern närmade sig sitt slut kedjerökte han allt mer förtvivlat medan åskmolnen hopade sig över huvudet. Men det berodde inte på att han älskade semestern utan på att han hatade sitt jobb.
På sommarlovet hade dagarna inga namn, de kom och gick. Inte heller hade man något begrepp om årstiderna, märkte inte att dagarna blev kortare och att sommarlovet en dag skulle ta slut.
Men så plötsligt blev det så mörkt på kvällen. Lamporna, som inte synts tidigare, lyste nu med ett inbjudande varmt gult ljus i det kompakta svarta runt anslagstavlan.
En kväll när det blivit så där mörkt reste sig morbror Gunnar ur fåtöljen, gav mig en hink att fästa i livremmen och en ficklampa. Så knallade vi ner till bron över Bäcken, smög tyst ner genom älggräset med den intensiva lukten, tände ficklamporna och började vada uppströms.
Vi tog dem med händerna. Och vi tjuvfiskade.
Ty av tradition fick tjänstemännen på Metallen fiska kräftor fritt i Bäcken. Men inte arbetarna.
En gång åkte vi fast. Det prasslade till och plötsligt bländades vi av två skarpa ljuskäglor.
Jag beundrade morbror Gunnar och försökte många gånger att – bokstavligen – gå i hans fotspår. Det var inte så lätt eftersom han tog enormt långa kliv.
Därför var det så smärtsamt att se honom stå där och skämmas och titta ner på sina stövlar med en släckt ficklampa i ena handen och en hink full med kräftor i den andra. Hela tiden lyste en av tjänstemännen honom i ansiktet och sa med sträng röst flera gånger att han skulle uppge på vilken gatuadress han bodde.
Men vi behövde inte hälla tillbaka kräftorna och där hemma sa morbror Gunnar ingenting om vad som hade hänt.
