Berättelsen finns med hela tiden

Koncentrationen är total när Charlotta Henningsson fiskar upp huvudpersonerna i dagens saga ur den stora hatten.

 

BOKSLUKARE del 3. – Vem är det som trampar på min bro?
Det är samling på litteraturförskolan och barnen är med på noterna: ”tramp, tramp, tramp” fyller de i när lilla, mellanstora och stora hattifnatten går över pallen. Årets temasaga om mumintrollen genomsyrar det dagliga arbetet – i fri form.

Enerbackens förskola är en av sju litteraturprofilförskolor i Mölndals kommun. Genom att arbeta med sagor och fantasi lockar de in barnen i läsningen, och hoppas göra sitt för att motverka den sjunkande läsförmågan hos landets unga. Förhoppningen är att lägga grunden för ett intresse som håller livet ut.

Inför varje läsår väljs en bok ut. I år är det Tove Janssons Hur gick det sen? där Mumin, Mysan, Gafsan och de ­andra figurerna och deras miljöer i och omkring Mumindalen bildar grund för det dagliga arbetet på förskolan.

Under diskbänken på avdelningen Trollerihatten finns sedan i höstas Gafsans vik, med fiskedrag (utan krokar!) upphängda i långa rader. Mysrummet kallas Mysan, på väggen hänger en tavla där förskolan är på färd genom Hemulens dammsugare.

Pedagogen Charlotta Henningsson har den här försommardagen tagit fram stora trollerihatten (Mumins) och fiskat upp skådespelarna till dagens föreställning (samling). Mumin har fått på sig en päls för att spela trollet, och tre hattifnattar i olika storlekar har blivit de tre bockarna Bruse i den kända sagan av Bröderna Grimm.

Litteraturen och sagan blir ett verktyg i det pedagogiska arbetet, men berättelserna tar sig inte alltid samma uttryck som i den tryckta formen.

Förutom att böcker alltid står redo att användas, närhelst barnen vill, och att daglig läsning ingår i verksamheten, så diskuteras berättelserna och bilderna. Fantasin får flöda fritt.

När Mumintrollet och hattifnattar­na har spelat upp hela Bockarna Bruse, säger Charlotta:

– Nu undrar jag, hur känner sig trollet när det ligger i vattnet? Lite ledsen?

Jo, det håller barnen, som är mellan två och fyra år gamla, med om. Och så går berättelsen vidare.

– Oj, så tokigt det blev, jag skrämde visst bockarna Bruse, jag ska se om jag kan simma bort och prata med dem.

Och så ber trollet om förlåtelse och de blir kompisar. Så där, det slutet ­accepterar barnen. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Applåder!

När sagan en gång tagit den här vändningen vill barnen höra samma slut igen och igen. Men det behöver inte alltid bli försoning i slutet. Sagan om Rödluvan har fått vara precis så hemsk som den är; med stenar i magen och ond bråd död.

Efteråt får barnen leka med figurerna. En av pojkarna kastar sig över Mumin. En annan tar hattifnattarna.

– Jag vill osså ha en hattifnatt!

– Jag vill osså trolla i den stora hatten!

– Var försiktiga!

– Jag är bocken Bruse som går över bron.

Enerbacken är en av Lackarebäcks fem förskolor, som alla är certifierade litteraturprofilförskolor. Varje vår bestäms den saga som ska leda arbetet följande läsår, genom förslag, uttagningar och slutligen omröstning.

Utifrån sagan växer sedan olika miljöer för de 16 barngrupperna fram.

– Ibland lyckas vi bra, ibland mind­re bra, beroende på vad barnen fastnar för. Barnens intresse står i fokus och vi ändrar efter hand, säger Charlotta Henningsson.

Inne i Mysan sitter adventsljusen i papp kvar på fönstren. De har formen av hattifnattar med ljuslågor på knoppen. Figurerna blir elektriska och har lett tankar och berättelser vidare mot blixtar, åska och väder.

Bästa temat hittills har Barbapapa varit, tycker Charlotta Henningsson, som jobbat med sagoinriktning i 15 år. Inte främst för själva berättelserna utan för att figurerna har specifika karaktärer som går att jobba med i oändlighet. Och så var det inte så dumt att pappan i familjen var rosa heller.

I år har griniga Gafsan blivit en favorit.

”men Gafsan satt med rufsigt hår

vid stranden av en liten älv

och meta fiskar för sig själv.

Hon morrade och sa: Ni stör!

Vad springer ni i vägen för?

Kom fort, hon bits, sa Mymlan då,

de gjorde sig så rysligt små

och smög sej in i grottan – men

Vad tror du att det hände sen?”

Som det står i boken. Men hur skulle Gafsan kunna bli på bättre humör? Barnen fick spela henne och leva sig in hennes känslor. Vårens teaterföre­ställning för föräldrarna med personal och barn i rollerna fick namnet Gafsans inre resa.

Charlotta visar klipp på ­läsplattan, när pedagogen Emma Pernheim spelar Gafsan. ”Jag visste inte att jag var så intressant”, säger hon när hon börjar mjukna.

– Det är väldigt tacksamt. Och väldigt roligt för oss. Gafsan gör att vi kan få in vuxenhumor också.

Själva pedagogrollen blir roligare genom litteraturprofilen, tycker hon. Erfarenheterna kring sagan och gemensamma aktiviteter blir ett kitt också personalen emellan. Skolan söker aktivt efter personal med drama och skapande som intressen.

De vanliga arbetsområdena, som matte, natur, språk, kommer alla in genom sagans värld.

Figuren Sniff gillar smådjur och när barnen hittat något intressant djur händer det att de säger: Ta på dig Sniff. Då vill de prata med honom, säger Charlotta och drar på sig handdockan.

Genast kommer frågorna:

– Varför är du svart?

– Varför har du svans?

– Vad har du på magen?

Sagofigurerna blir redskap. Att locka med barnen på skogspromenad är till exempel en lätt uppgift för Sniff. Han är också behjälplig för att lösa problem.

– Som jobbiga matsituationer. Eller som att inte rycka saker ur händerna på varandra. Sniff kan komma fram och rycka något och då vet barnen direkt att så får man inte göra.

En höjdpunkt är Veckans bok, när ett barn i taget får ta med sig en favoritbok hemifrån.

– Jag måste bara få visa, säger Charlotta och tar till läsplattan igen. Hon klickar i gång en filmsnutt från när en tvååring berättar om sin bok. Läsa kan hon inte, men orden kan hon utantill, sida efter sida.

– Ha, klockrent, tänk vilken go känsla att få läsa den för alla kompisar, kommenterar Charlotta Henningsson filmen.

En pojke med två modersmål tog med en bok på portugisiska, det gick bra det med. De berättade sagan utifrån bilderna.

Ibland blir det läsning med ”guldkant”. Då släcker de ner, tänder ett ljus, tar fram en filt med stjärnor, väljer en bok som de vill jobba extra med.

Från bokbussen, som kommer varje månad, får alla barnen låna böcker till förskolan, och ingen skriker högt om de lämnas tillbaka i lite sämre skick. En bunt böcker därifrån blir också en bokpåse som ett barn i taget får låna hem.

På en vägg finns allas namn uppsatta. Regelrätt läs- och skrivträning finns inte inplanerad i schemat men när barnen visar intresse finns bokstäverna redo att utforskas.

Även om det ännu så länge inte finns några konkreta bevis – utvärdering pågår – på att barnen här senare får lättare för att läsa och skriva, så vill Charlotta Henningsson gärna tro det.

– Och att få finnas i den här låtsasdimensionen och fantasin, det ger ett kreativt och friare tänk, säger hon.

Tidigare års temaböcker.

 

Sagans rekvisita är populär.