Än kan mycket hända
Avtalsrörelsen är inte över.
Trots 200 avtal som etablerat normen för löneökningarna de kommande tre åren fortsätter varslen om konflikt på område efter område. Men oron till trots – det finns en mall och ett tydligt mönster för avtalsrörelsen 2013.
Behovet av att utropa sig själv som segrare finns på flera håll. Att skrika ”vi vann” har en uppenbar effekt – den allmänna bilden av vad som hänt påverkas. En slags sanning etableras.
Men det är en riskfylld övning. Verkligheten kommer med facit när lönestatistiken presenteras. Då kan de tidigare glada utropen fastna i halsen.
Fackens påstående om framgångsrika låglönesatsningar kan då ha reducerats högst väsentligt av lokala lönepåslag utöver avtalen. Utjämningen av löneskillnader mellan könen kan ha vänts i sin motsats av samma skäl. Och så vidare.
Med många tongivande avtal signerade är det emellertid möjligt att värdera stora delar av avtalsrörelsen utan att kora segrare och förlorare. Resultatet ska ses mot avtalskraven och då blir bilden den här:
Facken krävde ettåriga avtal, löneökningar på 2,8 procent för avtalsområden med en genomsnittslön på 25 000 kronor eller mer. Vid en månadslön på 25 000 kronor motsvarade kravet 700 kronor mer i månaden.
För anställda på avtalsområden med lägre snittlöner än 25 000 kronor i månaden krävde facken 700 kronor mer i månaden. För att förstärka låglönesatsningen krävde facken också att avtalens lägsta löner skulle höjas med samma krontal, alltså 700 kronor.
Till detta fogades ett krav på förstärkt inkomstskydd vid föräldraledighet. Varje förälder skulle få tio procent av sin lön som extra föräldrapenningtillägg i sex månader för varje barn.
Efter sedvanliga piruetter, hotfullt mummel och ett och annat varsel om konflikt slutade vinterns och vårens ansträngningar i treåriga avtal i stället för ettåriga.
Lönekostnadsökningarna landade på 6,8 procent, men löneökningarna var ibland högre än så, upp till 7,8 procent i flera fall. Genom överenskommelser på andra områden än lön sjönk kostnaden för arbetsgivarna. Den gemensamma uppfattningen är därför numera att lönekostnadsökningen på arbetsmarknaden är 6,8 procent.
När det gäller låglönesatsningen kan den, så här långt, sägas ha fungerat ungefär som den var tänkt. Löneökningarna för industrin som var märkessättare blev 1 700 kronor mer i månaden under de kommande tre åren.
Och just 1 700 kronor mer i månaden blev också vad alla andra branscher siktade mot, och i huvudsak också enades om.
Lägg till att parterna enades om en försäkring för föräldrapenningtillägget och avtalen kan i korthet summeras så här: låga löneökningar över hela linjen, något mer till dem som har låga löner och blandad kompott när det gäller höjningen av avtalens lägsta löner.
Hur det verkliga utfallet blir – ja, det får vi veta om ett år då lönestatistiken presenteras.
