De nya reglerna i sjukförsäkringen från 2008 är tydliga, anser en stor del av Försäkringskassans handläggare. Baksidan är att regelverket inte är flexibelt. En grupp handläggare känner sig alltför bundna.

2008 gjordes sjukförsäkringen om i grunden. De försäkrades arbetsförmåga och rätt till ersättning ska prövas vid fasta tidpunkter, först mot det gamla arbetet, sedan mot hela arbetsmarknaden.

Den här så kallade rehabiliteringskedjan har inte bara förändrat villkoren för dem som blir sjuka, utan också för handläggarna vid Försäkringskassan. I en stor enkätundersökning har Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) frågat samtliga 2 900 anställda vid Försäkringskassan som handlägger sjukförmåner om hur de ser på regelverket och sin egen roll. 59 procent av de tillfrågade har svarat.

Synen på rehabiliteringskedjan kan sammanfattas i två ord: Tydlig, men stel. Tidsgränserna ger en fast struktur, som handläggarna kan hänvisa till i mötena med de sjukskrivna. Men de gör också att en del handläggare känner sig bundna. Medan varannan handläggare instämmer starkt i påståendet att regelverket är tydligt håller bara fem procent med om att det är flexibelt. Påståenden i undersökningen som fångar in den ”stela” sidan av rehabiliteringskedjan är till exempel att ”kontrollen uppifrån utgör ett hinder i mitt arbete” och ”jag skulle vilja tänka mer själv som handläggare”.

Ett antal frågor i enkätundersökningen handlar om grundläggande krav på sjukförsäkringen som rättssäkerhet, legitimitet och förutsägbarhet. Omkring 30 procent av handläggarna tycker att regelverket i stor utsträckning motsvarar de kraven, medan knappt tio procent ger lågt betyg i de här avseendena (en stor grupp har inte uttryckt en klar uppfattning). Bakom de olika svaren ser utredarna ett mönster: Handläggare som känner sig bundna och styrda av rehabiliteringskedjan svarar oftare att regelverket inte är rättssäkert och legitimt.

I den politiska debatten har viktiga begrepp i sjukförsäkringen kritiserats och beskrivits som oklara och alltför teoretiska. Det har gällt vem som ska anses ha arbetsförmåga, och vad ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden ska anses kräva. Oppositionen har drivit igenom förändringar på de här punkterna, och Försäkringskassan har själv tagit fram metoder som ska göra bedömningen klarar och mer förutsägbar. Men handläggarna själva känner sig överlag säkra på begreppen, visar undersökningen.

– Vi blev förvånade över svaren, kommenterar Nina Granqvist vid ISF, som har lett undersökningen. Förklaringen är troligen att det stora flertalet ärenden i själva verket är lätta att avgöra. Det svårbedömda ärendena har fått uppmärksamhet, men de utgör ett litet fåtal på marginalen.

Ytligt betraktat är handläggarna vid Försäkringskassan en homogen grupp. 86 procent är kvinnor, medelåldern är hög, och de flesta har arbetat länge vid Försäkringskassan.

Men i sin syn på rollen som handläggare skiljer de sig åt. En del är till exempel starkt resultatinriktade – de betonar produktionskraven. Andra lägger större vikt vid att kunna samarbeta över gränserna, med Arbetsförmedlingen och andra parter. Handläggarna har också olika uppfattningar om hur svårt det är att leva upp till värden som objektivitet och opartiskhet, och hur svårt det är att påtala brister.

– Handläggarna är olika i viktiga avseenden, och det har betydelse för hur de ser på det dagliga arbetet, säger Nina Granqvist. Det måste Försäkringskassan ta hänsyn till.

De handläggare som är negativa till Försäkringskassan (både som myndighet och som arbetsgivare) är ofta också kritiska till regelverket och rutinerna i handläggningen. Omvänt hänger en positiv syn på Försäkringskassan samman med en positiv syn på rehabiliterinskedjan. En slutsats i rapporten är att det är svårt att påverka handläggarnas tillämpning av sjukförsäkringen om Försäkringskassan inte samtidigt lyckas vända en skeptisk attityd till myndigheten som sådan.