Måttet är rågat!

Vad gör man när alla mått är rågade och samtliga bägare runnit över? I stunden när nog är nog vad gäller omänsklig arbetsmiljö.

Den som arbetar i ett restaurangkök lär sig bli virtuos på alla tänkbara mordredskap. Knivar, yxor, stekpannor, fritöser.

På restaurang Tempi Moderni  i ett isvindpinat Malmö är kökspersonalen alltmer pressad av platschefen Yvonne och hennes vapendragare, den tyranniske köksmästaren Rainer. I stället för att ge sin erfarna personal heltid anlitas praktikanter och timanställda som håller personalkostnaderna nere, men försinkar arbetet eftersom allt de uträttar måste dubbelkollas.

Restaurangen går rejält med vinst. Men den duger inte för ägarna. Mer vill ha mer. Det spioneras på personalen, snålas och sparas och bryts mot kollektivavtalet. Personalen uppmanas hålla sig med egna arbetskläder. Yvonne får minsann inte sina blusar och kjolar, men representativ förväntas hon vara.

Vad händer när anställda slår tillbaka mot arbetsgivarnas cyniska personalpolitik: härska genom att söndra? Det är den underliggande frågan i Henrik Johanssons debutroman. I romanen går kökspersonalen går ihop och söndrar tillbaka, gör tillvaron skakig och otrygg för cheferna. Demonstrativt beställer de i hemlighet nya arbetskläder i företagets namn.

Av kött och blod är en märklig hybrid av klassisk arbetarroman och modern deckare med inslag av skräckroman. Jag har aldrig läst något liknande. Jag har däremot läst bisarra romaner i restaurangkök. Minnesvärd var Per Johanssons Göteborg i päls om en ung masochistisk diskare på restaurang vid Avenyn. Han tar njutningsfullt på sig stenhårda arbetspass. Välkomnar blåsor i händerna.

Henrik Johansson är exakt i sitt detaljarbete, han låter sina karaktärer svära och uttrycka sig politiskt inkorrekt. Läsaren blir hungrig på strömming och kålpudding och är närmast fullärd kallskänka efter läsningen.

Kött och blod är  inspirerad av – den i romanen omnämnda – briljanta independentfilmen Dinner Rush, som utspelar sig helt och håller i ett restaurangkök i New York.

Utan att bli tråkig lyckas Johansson väva in samtliga problem på en arbetsmarknad som är flexibel för arbetsgivarna och förödande för personalen. Stressen, olyckorna, konkurrensen, bristen på arbetsglädje. Var och en gör sina ritualer för att stå ut och få lönen att räcka. Någon snattar i matvarubutiken. En annan säljer telefonsex. En tredje parkerar sig vid spelautomater.

Johansson hanterar sitt kollektiv varsamt, strålkastarljuset är jämnt fördelat. Servitriserna blir skickliga skådespelare som intar olika roller efter gästernas olika preferenser. Rusar in i köket och skriker ut äckel efter att ha blivit tafsade på. Kocken har viss makt, irriterar köksmästaren med att vara obstinat. Vilket i de flesta fall handlar om att han faktiskt vet bättre – av erfarenhet.

I människofientlig tidspress utsätts kropparna:

”Efter ett tag kommer du få kockhänder och tåla värmen bättre. Du vet, när handen känner att det är varmt blir det en reaktion att släppa taget. Du måste träna dig på att motstå den impulsen, annars kommer du inte att kunna jobba samtidigt.”

Kött och blod går från socialrealism till absurdism. Men han den är faktiskt mer spännande innan det osannolika mordet – utfört av en köttrobot – inträffar. Maktspänningarna mellan personal och chefer är tillräckligt thrillerartade. Johansson driver med deckargenren när de slitna polisutredningarna tar vid. Men det är å andra sidan lite roligt och originellt att en judisk golem, byggd av kött, mördar chefen.

Luften är full av rädslor på arbetsmarknaden, arbetsgivaren har numera all makt. Men det krävs en avhoppare för att kunna vittna om vedervärdiga arbetsmiljöer. Den som skriver mitt i kan räkna med sparken. Henrik Johansson har själv länge arbetat på restaurang och tack vare Kristian Lundbergs (han skriver romanens  efterord) ekonomiska problem för några år sen blev vi medvetna om mörkret kring arbetarna på Yarden i Malmö hamn.

Den här välskrivna debutromanen kan ingjuta livsmod ute på arbetsplatser. Inspirerar till mord kanske den inte gör, däremot till en peppande voodookänsla.

Anneli Jordahl