Krimi: Ferdinand von Schirachs Fallet Collini
Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt? ”True” eller ”untrue crime”?
Så tvekade och skrev jag om böckerna Brott och Skuld (bägge utgivna 2011). Där hade Ferdinand von Schirach – enligt honom själv – samlat redogörelser för rättsfall han stött på under sitt arbete som försvarsadvokat i Tyskland.
Med sin nya bok, romanen Fallet Collini (samtliga utgivna av Albert Bonniers förlag: övers: Lena Hammargren), debuterar von Schirach – fortfarande enligt honom själv – som skönlitterär författare. Den här berättelsen – också ett rättsfall med en advokat som huvudperson – ska alltså vara fiktiv.
Fast Ferdinand von Schirach skriver precis som tidigare: redogörande, ordknappt och koncist, typ en lite mer litterär och personlig domstolsnotarie. Om berättelsen hade komprimerats ytterligare något och von Schirach placerat sig själv som huvudperson istället för den nykläckte – och, förmodar jag, fiktive – advokaten Caspar Leinen, då hade också detta kunnat vara en notering ur verkligheten.
Samtidigt som Fallet Collini ansluter till traditionen av advokat- och domstolsdeckare, till exempel författarfirman Erle Stanley Gardner (som skrev den långa Perry Mason-serien), Michael Connelly (limousinadvokaten Mickey Haller) och i Sverige författarduon Olov Svedelid/Leif Silbersky (den judiske advokaten Samuel Rosenbaum).
Fallet Collini är en långnovell eller kortroman, en rättegångskrimi på blott 150 sidor (inklusive appendix).
Det var den 23 maj 2001, cirka klockan 19.30. Fabrizio Collini – en invandrad, nu pensionerad italienare som arbetat på samma tyska företag i 34 år, bott i samma lägenhet och varje sommar rest på semester till släkten i Italien – tar hissen upp till fjärde våningen på hotell Adlon i Berlin och knackar på dörren till rum nr 400, ”Brandenburgsviten”. Dörren öppnas: han stiger in och skjuter ihjäl den 85-årige företagsledaren Hans Meyer med fem skott i nacken.
Därefter åker Collini ner till hotellobbyn, ber kvinnan bakom disken att ringa polisen och sätter sig för att vänta.
Caspar Leinen, som varit advokat i exakt 42 dagar, blev Collinis försvarare av en slump. Leinen hade satt upp sig på försvarsadvokaternas jourlista – så som nya, unga advokater brukar göra – och utredningsdomaren råkade ringa just honom. Leinens allra första uppdrag blir alltså som offentlig försvarare i en mycket uppmärksammad mordrättegång.
Varför begicks mordet? Motiv? Collini vägrar att förklara. Han vägrar att svara. Han erkänner: ”Det var jag som dödade mannen.” Mer än så vill han inte säga.
Och jag vill egentligen inte heller avslöja mer än så. Jo, något kanske som man ändå snabbt kan läsa sig till genom att söka på nätet. Förklaringen finns i det förflutna, i Tysklands nazistiska historia. Det ska också visa sig att mordmotivet kommer alltför nära den unge försvarsadvokaten Leinens liv. Liksom författaren och advokaten von Schirach bär med sig en nazistisk historia från sin familj och släkt.
Så har Ferdinand von Schirach fört oss dit igen – till gränsen mellan verklighet och fiktion. Detta darrande, intressanta och spännande gungfly där verkligt och fiktivt förenas, så att läsaren inte vet vad som är det ena eller det andra. Och just därför poppar tankar och funderingar upp i läsaren som den skarpaste kikare in i verkligheten.
När jag skrev om Brott och Skuld så avslutade jag med ett citat från en intervju med Ferdinand von Schirach i TV-programmet Babel. Då talade han om verklighet kontra fiktion. Nu tänker jag ha fräckheten att stuva om lite i citatet så att det handlar om samma sak men tvärtom: fiktion kontra verklighet:
– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Var ligger sanningen? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av verkligheten så kan det blir sannare än livet själv.
Bengt Eriksson
