– Jag är rädd för att vi kommer att sluta som Grekland, eller kanske som Argentina, sa en kompis till mig häromdagen.

Ja, för här nere är den djupa krisen verklighet. Det är inte bara tidningsrubriker, eller korta tv-inslag som visar protesterande sydeuropéer sedda från soffan i vardagsrummet.

Här är det verklighet att tvingas skjuta upp det där viktiga läkarbesöket, eftersom man inte kan betala egenavgiften. Här var huttringarna verkliga hela vintern, när folk inte satte på uppvärmningen i husen och hade tio grader inomhus, för att slippa betala höga gasräkningar.

Här är det verklighet att åka förbi den ena tomma fabriken efter den andra, eller hus som är till salu för att familjerna inte kunde betala lånen. Att köerna i lågpriskedjornas kassor blir allt längre är också vardag för oss.

Tårarna är hur verkliga som helst när någon i familjen eller i vänskapskretsen tar livet av sig för att hen förlorat jobbet eller inte kan betala sina skulder längre. En av elvaåringens bästa kompisar förlorade sin farfar på så sätt. Han kunde inte längre betala arbetarna på fabriken.

Detta är krisens mest dramatiska effekter, som kan vara svåra att förstå om man inte lever mitt uppe i det.

Många i bekantskapskretsen har förlorat jobbet. Pengarna tar slut för familjerna innan lönen kommer. Skatterna ökar, alla avgifter ökar och skolan kostar mycket mer för våra barn eftersom staten bidrar med allt mindre.

Arbetslösheten bland ungdomar är uppe i 40 procent. Eftersom man bara får ersättning om man haft ett fast jobb, och företaget stänger, måste många familjer försörja sina 25-åringar. Och om föräldrarna själva är arbetslösa blir det far- och morföräldrar som ställer upp.

Nu när elvaåringen ska lämna sin klass och gå över till högstadiet skulle vi föräldrar bestämma hur detta skulle firas. Mina barn går i en liten skola i en by ute på landet i Toscana, där det är viktigt att alla tror att man har råd, även om man inte har det. Men plötsligt var det viktigaste för nästan alla att det inte kostade för mycket, och ingen skämdes för att säga det.

Hela Italiens ekonomi har stannat upp. Även de som egentligen skulle kunna spendera sina pengar gör det inte.

Detta är, enligt alla experter, den värsta krisen Italien upplevt sedan andra världskrigets slut. Jag har varit här i 24 år, och jag har aldrig upplevt en sådan här uppgivenhet, en så stor pessimism.

Fast om krisen får italienarna mer medvetna om sina egna och landets begränsningar, och får politikerna att genomföra de reformer som ingen hittills vågat göra, då kommer krisen till slut att bli det mest positiva som hänt Italien i modern tid.

Kristina Wallin

Kristina Wallin