Rikare kapitalister ger färre daghem

Spelar det någon roll om en större del av kakan går till Aktieägar-Claes i stället för Löntagar-Bosse?

Att en fallande löneandel bidrar till ökande inkomstskillnader är en självklarhet, eftersom kapitalägarna är långt färre än löntagarna. Om en större andel delas av en liten grupp ökar klyftorna. Dessutom är tillgångarna, och därmed inkomsterna, väldigt ojämnt fördelade inom själva kapitalägargruppen.

Men oavsett fördelningen – påverkas samhälls­ekonomin? Och i så fall hur? I decennier har vi ju fått lära oss att det minsann är viktigare att kakan växer, än hur den fördelas.

Försvaret av utvecklingen bygger också på den teoretiska hörnstenen att stigande vinster kommer att lyfta tillväxten i ekonomin. Men efter 30 år när löntagarnas beskärda del har krympt verkar det teoribygget inte stå så stadigt.

Fördelningen mellan arbetstagare och arbetsgivare påverkar efterfrågan och tillväxt på flera sätt.

När löneandelen sjunker minskar konsumtio­nen i samhället, eftersom löntagarna är långt mer benägna att sätta sprätt på sina extra slantar.

Men det är inte bara hushållens konsumtion som dämpas. Även stat, kommuner och landsting hålls tillbaka, eftersom skattesatserna är lägre på kapitalinkomster än på arbetsinkomster.

Dessutom har kapitalägare större möjligheter att redovisa sina inkomster på ställen där skatterna är ännu lägre.

Båda faktorerna bäddar för lägre intäkter till den offentliga sektorn, vilket ger färre daghem och vårdplatser, samt snålare ersättningsnivåer. Att den inhemska konsumtionen i Sverige under en längre period har utvecklats svagt är således ingen tillfällighet.

Förlusten från det klena köpsuget på hemma­plan måste kompenseras av växande export och ökade investeringar. På denna punkt är dock erfarenheterna blandade.

Den svenska ekonomin har gått från att ha underskott i handeln med omvärlden till att varje år redovisa stora överskott. Men att lita till att and­ra ska stå för kommersen är en ganska egenkär taktik. Om alla länder anammade strategin skulle världsekonomin falla huvudstupa.

I stället brukar de som förespråkar ökade vinstandelar framhålla investeringarna som den stora plusposten. Eftersom kapitalägarna får mer tillbaka på sina investerade slantar väntas de satsa mera på nya produkter och fabriker, vilket antas höja tillväxten och ge fler jobb.

Väntas var nyckelordet. Men sedan 1980 har det inte skett någon trendmässig uppgång av näringslivets investeringar överhuvudtaget. Den privata investeringsandelen har pendlat i samma intervall som under de tre föregående decenni­er­na, då löneandelen var svagt stigande.
Mot den bakgrunden verkar den svenska ekonomins öde (efter 30 år då Claes fått mer och Bosse mindre av kakan) stå och falla med världskonjunkturen.