Jag är rädd för den tickande bomben
Så brann det.
Så tycktes det, och tänktes.
Så skrevs det. Jag hade svårt att hinna med. Men googlade och skummade.
Det var invandrarnas fel. Dom kriminellas. Handlade detta inte om män som kommunicerar med våld? Migrationsministern dök upp i rutan. Justitieministern. Statsministern. Någon talade om mönster, att konflikterna undantagslöst utspelas i fattiga områden, där invånarna länge haft ett ansträngt förhållande till polisen. Kanske artikulerade händelserna i Husby krav på erkännande och upprättelse? Kanske är det inte Husby eller Backa i Göteborg som är segregerade områden, det är kanske Stockholm och Göteborg som är segregerade städer? 30 år av ökade inkomstskillnader nämndes; hänger skatter, a-kassa, jobb, de rikas berikning kanske ihop med bränder? Man frågade sig varför stenar inte flyger i Djursholm, bilar inte brinner i Danderyd. Kunde kanske en namninsamling för en folkomröstning om invandringspolitiken lösa problemen?
Ord som historielöshet, (ungdomsupplopp är inget nytt), moralism (skuldbelägga föräldrar, strängare straff) och våldsromantik florerade. Stigmatiserade adresser. Någon spelade Vi är barn av vår tid från 1978. Megafonen som först kramats ihjäl utstämplades nu som extremister.
Utifrånblicken var efterlängtad. Nina Power (författare, filosof, London), riktade ljuset: är Sverige kanske en del av världen? (DN 27/5). Detta är inte ett ”svenskt” problem eller en ”nationell” fråga. Vi har att göra med en internationell och mänsklig fråga. Och det är inte för sent att försöka förstå varför människor är arga. Kika på Storbritannien, tröstade hon, se ett perfekt exempel på hur ni inte ska handla.
När jag har tandvärk besöker jag tandläkaren. När magen trilskas besöker jag doktorn. Har jag ont i själen söker jag psykologen. Har jag det svårt socialt, lite pengar, kass bostad, minimal nivå av offentligt och socialt liv, vem går jag till då?
Jag är rädd för den tickande sociala bomben.
Jag saknar socialarbetarnas teorier om orsak/sammanhang. Och det är nu jag önskar att vi hade en socialminister som refererade till social forskning och evidens om inkomstojämlikhet. Som citerade filosofer och författare. Som talade om den sociala mänskliga visionen. Som var den som stred för stålar till samarbete mellan polis, socialtjänst och skola, som talade om att förstå och tolka problem och vikten av att bygga ett social hållbart samhälle.
Varför har så många unga det så svårt?
Hur uppstår hat?
Vad gör det med en människa att bo i fula hus i fula områden?
Är det Berättelsen om våld vi har sett?
Ordet förort får 926 000 resultat på 0,27 sekunder när jag googlar.
Samtidigt gör ortskidsen sitt för att dränka ordet. De kallar sina områden för orten nu:
”vi kämpar här i orten
vi längtar här i orten
vi väntar här i orten
yo vi älskar här i orten”
(Moms, ena halvan av gruppen Mohammed Ali)
Vem ställde frågan, är de nya invandrargrupperna, alltså de som kom efter oss (finnarna, italienarna, ungrarna, grekerna) den nya svenska arbetarklassen?
Vem ställde frågan, är det inte är dags att involvera förorten i orten?
