När jag började arbeta på Scanias lastbilsfabrik i Södertälje 1995 hade jag 20 års erfarenhet av olika industrigolv. Muntligt hade jag inkluderats i: ”Hörni gubbar”, ”alla på golvet”, ”facket”, ”tjejerna”(när vi var fler än en), skriftligt hade jag ingått i: ”samtliga som omfattas av kollektivavtalet”, arbetarklassen, fackliga medlemmar, hyresgäster i allmännyttan, etc.

Ändå hade jag alltid känt mig som en människa, med egen vilja, namn och personlighet. På samma sätt som medlemmarna av ett fotbolls- eller hockeylag, dagisbarn på en avdelning, universitetsstuderanden i ett program, innevånarna i ett samhälle utifrån kan betraktas som en enhet, hade jag ingått som en del av en definierad grupp, som en del av ett kollektiv. Men jag hade ansett mig sedd som individ. Jag hade tyckt att vilja och intresse spelade roll.

Bild från Volvo i Uddevalla 2002. Foto: Roger Lundsten/SCANPIX

Det blev annorlunda inne på lastbilsfabriken. Produktionens organisering gjorde något med oss. Vi blev en del av produktionen. Med våra händer skruvade vi fast balkar och ventiler, monterade kabeldosor och bensintankar, våra kroppar utförde olika moment som var nödvändiga för att lastbilarna skulle kunna fungera, men vi visste hela tiden att vi var utbytbara. Vilket bekräftades när alltfler fastanställda kunde ersättas av ”vem-som-helst” från något bemanningsföretag. Det tog tjugo minuter att instruera Nisse från Manpower, sedan fungerade hans händer lika bra som de som hållit i maskinerna innan han kom.

Där fanns skillnaden. På mina tidigare arbeten hade det spelat roll vem som gjorde något. På korvfabriken sprutade Carmen prinskorv bättre än jag, Janne var bäst på verkstan att rullbocka plåt, jag var bra på att beräkna hur jag skulle ratta med trucken för att få in returpappersbalarna i tågvagnarna och på så sätt maximera lasten. På olika sätt spelade individerna roll i de kollektiv jag tidigare ingått, vi var sedda, inte bara av oss själva och varandra men även av företagsledningarna.

I den slimmade lineproduktionen var det likgiltigt om personen som satte fast ABS-ventilen hette Muhammed, Gustav eller Linda. ”Vem-som-helst” kunde. Som personer reducerades vi till produktionsenheter. Som enskilda individer visste vi att vi inte hade något speciellt värde. Chaplin illustrerar det i inledningen till Moderna Tider med att visa hur får trängs med varandra i fållorna utanför ett slakthus, sedan suddas skärpan och fåren omvandlas till arbetare som trängs för att komma upp ur tunnelbanan och fram till sina stämpelklockor.

Frustrationen över att bli fråntagen min personlighet tvingade fram tanken på att börja skriva. Men hur skulle jag berätta? Jag plöjde den klassiska arbetarlitteraturen och fann en mängd berättelser om unga män som kämpade sig ”upp” ur arbetarklassen och gick vidare i livet som fria enskilda individer. Jag lusläste Ivar-Los råd till författare och fick veta att det som gällde var att skriva en kollektivroman. Men hur det skulle gå till – det kunde han varken tala om eller visa.

Jag ville, precis som de tidigare arbetarförfattarna, berätta om hur vi kämpade för att behålla vårt egenvärde samtidigt som produktionen åt upp oss. Alla hade sin egen personliga metod. Jag började, jag skrev de historierna och hamnade, oavsett vem jag hade som huvudperson, alltid och ofelbart utanför fabriken. Det var ju till utsidan alla längtade!

Men i verkligheten blir de flesta kvar på insidan fabriksväggen. Kvar i den verklighet de drömmer sig ifrån. Alltså fick jag börja om.

Då tog jag min utgångspunkt i produktionen. Trots allt var det ju det löpande bandet som var den gemensamma nämnaren på människorna på betonggolvet. Genom att bygga historien runt lastbilarna tyckte jag mig kunna mejsla fram berättelsen om den namnlösa massan; hur synen som företagsledningen och samhället i övrigt hade på oss färgade av sig på oss själva. För samtidigt som all individualitet, all originalitet, all personlighet fanns inne i vars och ens skalle var vi allesammans, i klump, förminskade till en initiativlös och ansiktslös massa. Det var så samhället, makthavare och borgerlig media såg på oss – det var det de menade när vi pratades om som kollektiv. Och det var i den motsättningen frustrationen byggdes upp inne i mig, och vill jag tro, alla andra.

Inte heller när jag skrivit mig igenom ett antal versioner av den texten var jag nöjd. Det fattades en dimension. Ännu en gång var det verkligheten som hjälpte mig att lösa problemet. När en man i sextioårsåldern, som nästan hela sitt yrkesverksamma liv arbetat vid det löpande bandet, en kväll avled i omklädningsrummet försökte företagsledningen mörka vad som hänt. Men ryktet spreds. Inklusive hur företaget hanterade saken. Vilket ledde till en spontan arbetsnedläggelse. I den korta solidaritetsstrejken blev vi till ett kollektiv även i våra egna ögon. Ingen hade kunnat säga till oss att sätta oss, maningen snarare flög som en elektrisk impuls genom verkstan. Som en signal om människovärdets okränkbarhet, ohörbar för alla som inte ingick i kollektivet. Det var när vi agerade tillsammans som vi i våra egna ögon formerades till ett kollektiv. Strejken fick oss att växa, stolta betygade vi vår arbetskamrat den respekt han förtjänade – den som företaget missunnade både honom och oss.

Hur ett kollektiv uppfattas beror på varifrån man betraktar det. Utifrån eller uppifrån är kollektivet en grupp, en massa, en klunga, en skock – inifrån ser man inte skogen för alla träd; dvs. de individer som ingår i ett kollektiv förblir alltid individer för varandra. Och det var den dimensionen jag inte kunde tänka fram, jag var med kroppen tvungen att uppleva den.

Min roman Drömfabriken blev till slut uppbyggd av ett stort antal individer sammanhållna av ett löpande band, med några kapitel där läsaren tilltalas av kollektivet ”vi”. Kanhända var det inte möjligt för Ivar Lo att skriva den kollektivroman han frågade efter, men hans tes, att varje historia söker sin form, består. Och att det är i arbetarklassen det mest spännande händer, det är fortfarande sant. Fortfarande utgör industrin och arbetarklassen en okänd värld som bara den som ingår i den har insyn i.

Maria Hamberg