Tempot höjs ständigt – mer än lönen

– Man känner sig som en produkt mer än en människa, säger Bengt-Olof ­Fennick om den höga arbetstakten. Han och kollegerna Martin Aronsson och Daniel ­Kristoffersson har arbetat på Volvo ­sedan 2000.

VINST ELLER LÖN? Del 2. På Volvo lastvagnar i Göteborg pågår ständiga rationaliseringar. Inom tre år ska metallarbetarna göra fem dagars arbete på fyra. Men lönerna till dem som gör jobbet ökar inte i samma takt.

– Företaget har satt i gång en helvetisk rationalisering, säger Tomas Johansson, facklig ordförande för en del av metallarna på lastbilsfabriken på Hisingen.

Daniel Kristoffersson är också gruppordförande, men för dem som sätter ihop lastbilarna. Han berättar hur mycket arbetet har effektiviserats sedan han började för 13 år sedan:

Då – när produktionen skulle öka med en bil – krävdes tio extra arbetare. I dag sätter företaget in en handfull anställda i samma läge.
Båda fackordförandena är överens om att lönerna inte alls ökar i samma takt som rationaliseringarna – och att de inte heller hänger med i vinstutvecklingen.

Arbetet får inte komma in på deras arbetsplats. Volvos motivering är att anställda på fabriken ska slippa bli fotograferade på jobbet mot sin vilja.

Men på Stenebygården, strax utanför grindarna, finns ett fik och en idrottshall där journalister och arbetare kan mötas. Först kommer Tomas Johansson och Christer Lindsjö, facklig gruppordförande för dem som arbetar kring linan, det löpande bandet.

Båda har flera rockslagsmärken på sina blå arbetskläder. Tomas Johansson, som har jobbat på Volvos lastbilstillverkning i 35 år, har ett hemmagjort med texten: Jag är inte flexibel.

– Hela organisationen slimmas hela tiden. Vi jobbar mycket, mycket hårdare. Det är mindre tid att vila och hämta andan, säger Christer Lindsjö, med 28 Volvoår.

Hans känsla är att det förr var ungefär en femtedel av arbetstiden som inte var belagd med arbetsuppgifter. Nu finns nästan ingen ”luft” kvar.
Striden om tiden och betalningen pågår stadigt på fabriken. Arbetsmetoden MTM-systemet, som tidigare kritiserades hårt, är nu arbetarnas försvarsmur mot ännu hårdare arbete.

– MTM ger oss i alla fall viss kontroll. Det finns regler som måste följas, säger Tomas Johansson.

Båda är ganska missnöjda med löneutvecklingen. Och de är kritiska mot fackets agerande. Christer Lindsjö säger att IF Metall varit för återhållsamt i avtalsförhandlingarna. Tomas Johansson tillägger att det inte räcker att titta på reallöneökningarna som förbundet gör. Lönen måste jämföras med vinsten, tycker han.

De berättar lite bittert om krisåret 2009. Trots att omfattande uppsägningar var på gång ville Volvo då dela ut fyra miljarder kronor till aktieägarna. Facket agerade för att en del av pengarna i stället skulle användas för att behålla alla anställda.

Så blev det inte. Nästan 1 300 sades upp från Tuvefabriken och aktieägarna fick sin utdelning.

Ytterligare en gruppordförande dyker upp på Stenebygårdens fik: Daniel Kristoffersson, som började på Volvo 2000. Samma år kom Martin Aronsson och Bengt-Olof Fennick, som också slår sig ner.

Även på Daniel Kristofferssons ficklock trängs flera märken. Ett av dem är den socialdemokratiska rosen på vit- och blårandig botten – sossemärket för dem som håller på IFK Göteborg.

De börjar berätta om jobbet, om hur en lastbil blir till.

På Martin Aronssons avdelning sätts bilarnas motor på plats och rör, kablar samt kylpaket monteras. Arbetet är uppstyckat i 22 moment på vardera 8,53 minuter. Hans gruppordförande Daniel Kristoffersson berättar att takt­tiderna stadigt blir kortare samtidigt som arbetsinnehållet utarmas.

Bengt-Olof Fennicks jobb är att sätta ihop lastbilarnas kofångare. Metallstycket väger 150 kilo, är en meter högt och lika brett som lastbilen. På det monteras lamphus, lackerade detaljer och pumpen som gör att hela förarhytten kan tippas. Arbetet sker vid tre stationer och Bengt-Olof Fennick byter mellan dem fyra gånger om dagen.

– Takten har ändrats kopiöst. Det är mer hets i dag, säger han.

– Man känner sig som en produkt mer än en människa. Nu är det jobbarkompisarna som gör att jag stannar här.

Han beskriver hur Volvo skulle vilja ha en verkstad där de kan lära upp en person på en halv dag. Och när den arbetaren går sönder lyfter de bort honom och tar in en ny. Han visar med handen hur en liten människa lyfts bort – och hur en annan person släps ner på samma plats.

Montören Martin Aronsson far upp från sin stol och hoppar runt. Han är inte van att sitta still – och har fått kramp i ett ben.

– Jag värderar den ökade takten i stress. Och det skulle jag vilja ha mer betalt för. Produktiviteten ökar mer än lönen, säger han.

Martin Aronsson vänder på det hela också. Om arbetet var lugnare, takten lägre, skulle han vara hyfsat nöjd med lönen.

Han tycker inte att han har fått det bättre än tidigare generationer. Nyligen har han och hans sambo köpt farfars och farmors sommarstuga. Det är med nöd och näppe de klarar bostadsrätten och stugan med sina två inkomster. Farfar och farmor hade också bostadsrätt och samma stuga. Och de klarade det – på en inkomst.

Volvogänget ser samtidigt med den ökade arbetstakten en utveckling där lönerna inte hänger med vinstutvecklingen.

– De lägger allt i vårt knä. De vill att vi ska förstå och avstå till aktieägarna, men det är enkelriktat. Aktieägarna tänker aldrig på oss, säger Daniel Kristoffersson.

Arbetet har vänt sig till Volvos ledning för att få svar på kritiken från Volvoarbetarna.

I ett mejl svarar Karin Wik, på Volvos avdelning för medierelationer, att lönerna sätts i centrala förhandlingar samtidigt som företaget behöver en årlig utveckling av produktiviteten för att hävda sig i konkurrensen. Samma gäller för vinsten. Den behövs för att kunna satsa på forskning och utveckling och nya investeringar. Volvo har återinvesterat en stor del av vinsten i företaget.

På den punkten får företagsledningen stöd och medhåll från Volvoarbetarna. De är nöjda med investeringarna. Det visar att företaget satsar på en framtida lastbilstillverkning som kan ge jobb.

Karin Wik skriver också att Volvo vårdar de anställdas intressen och att aktieägarna är viktiga för att göra företaget stabilt. Investeringarna visar att ägarna inte bara ber om utdelning.

När det gäller krisåret 2009 svarar Karin Wik att situationen var så exceptionell så att varsel inte gick att undvika. Och aktieutdelningen – det var ägarnas beslut.