En annan värld i bilen

BOKSLUKARE del 1 Mil efter mil i ensamhet. Hon kör och kör, rakt ner mot Holland och rätt in i litteraturen.
– Väldigt lyxigt, säger chauffören Hanna Fange.
Arbetet tittar närmare på betydelsen av läsning.

Ett niotimmarspass ner till Danmark. Elvatimmarsvila och så ett lika långt pass till och sen en ­vilopaus i Holland. Hem igen. Så ser jobbet som långtradarchaufför på Scania transportlabb ut.

Det roligaste Hanna Fange kan tänka sig. Och som dessutom innehåller en stor bonus: Utöver att få vara störst på vägarna och ratta dessa snygga, maffiga fordon kan hon varje dag plugga in mobiltelefonen i stereon, klicka i gång appen Storytel, och bara ge sig hän åt berättelser, språk och uppläsarröster.

Som stämman av Hamadi Khemiri, nät han läser sin brors bok Jag ringer mina bröder.

– Det är den bästa bok som lästs in på svenska. Han vet exakt hur Jonas Hassen Khemiris fantastiska text ska låta, allt känns organiskt, text och uppläsning hör ihop, det finns inget mellanrum, anser Hanna Fange.

– Jag spolade tillbaka flera gånger för att få höra en viss formulering igen, och jag säger till alla: Lyssna på den boken, den ger så mycket.

Vad hade hon gjort utan litteraturen?

Som liten läste hon igenom mamma städerskans bokhylla. På gott och ont, säger hon, det var storsäljare som Sidney Sheldon och Stephen King, minns hon. Inte alltid så bra eller anpassat efter hennes ålder. Biblioteket blev räddningen, ett sätt att fly vardagen, och hon släpade hem kassar.

– Jag fick ett språk, jag lärde mig att diskutera. Jag hade inte kunnat uttrycka mig som jag gör om jag inte läst, säger hon.

Redan som femåring pekade hon på en långtradare och sa: En sån där ska jag köra när jag blir stor. Men, nej, det ­skulle inte flickor, sa hennes pappa. ­Senare blev det lärarutbildning: ­svenska och engelska. Men hon hejdade sig när hon insåg att ”lyckad” (som hon kopplade till en akademisk examen) och ”lycklig” inte är samma sak och att hon förmodligen skulle bli mycket ­lyckligare om hon förverkligade ­drömmen om C-körkort.

Så lastbilschaufför fick det bli, med härlig ensamtid, tid till funderingar.

Det första jobbet hade många lossningar, och bilar som gick sönder, då gick det inte att koncentrera sig på böcker.

Nu kör hon nya fräscha bilar, och ostörd timme efter timme har hon lyssnat igenom det hon kan tänka sig från Uppsala stadsbibliotek. Liksom från det lilla arbetsplatsbiblioteket på Scania. Som började med att Jens Lapidus Snabba cash gick runt bland kolleger. Sedan blev det Stieg Larssons Millenniumtrilogi, och så fler deckare. Eller verklighetsbaserade berättelser om snubbar som har suttit i fängelse.

– Vi lyssnar på väldigt många ljudböcker, jag och mina kolleger.

Ibland samtalar de om dem, men ofta lyssnar de inte på samma. Hon lyssnar helst på engelska; i Storbritannien och USA satsas det mycket mer på inläsning.

Nu har En man som heter Ove, av Fredrik Backman, varit oerhört poppis på jobbet.

– Jag tyckte den var en smula ytlig och plockade billiga poänger. Nackde­len med ljudbok är att man lägger mär­ke till om språket är överlastat eller upp­repas. När man läser själv kan man skum­ma och få en bra läsupplevelse ändå.

Så kom chefen i vintras med en förfrågan, om någon av dem ville vara med i juryn till Stora ljudbokspriset.

Jo, det ville hon. Helt perfekt, blev det, att få fri tillgång till nya titlar. Och arbetsplatsbiblioteket kommer att få en rejäl påfyllning.

– Jag hoppas kunna bredda kollegernas läsning. Det måste inte vara så otroligt lättillgängligt.

Steget från att läsa enklare litte­ra­tur som inte utmanar invanda föreställningar, till mer komplex, kan ibland kännas enormt.

– Jag tror att allra bästa sättet att ta det steget är genom ljudböcker.

Själv gav hon den humoristiska amerikanen David Sedaris en andra chans.

– I början tyckte jag att han var jobbig, skränig och tråkig och stängde av. Sen fick jag slut på böcker och testade igen. Då började jag inse att han var otroligt rolig. Jag skrattade högt, det händer inte så ofta.

Genom mobilappen Storytel går det att skruva upp hastigheten och då kan det bli en ljudbok om dagen. Vissa läser så otroligt långsamt, Mikael Niemi till exempel, säger hon, hon skulle aldrig orka honom på normal hastighet.

Hon har inte krav på sig själv att lyssna färdigt, om det är dåligt. En bok som hon önskat att hon stängt av var Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Uppläsaren Richard Wolff levde inte upp till förväntningarna, han visslade ur näsan och smackade, och lät uttråkad.

– De timmarna får jag inte igen, säger hon.

När hon under ett nattskift lyssnade på Joe Hills 20th Century ghost och mörkret därute var kompakt, klarade hon inte av att lyssna färdigt, utan fick vänta in nästa dagskift.

– Otroligt läskiga historier, säger hon.

Att lyckas leda kolleger in i den litterära världen, det är fantastiskt. Hon har kolleger som aldrig läst en bok, och så testat ljudböcker och blivit ”helt hooked”.

– Det gör mig så glad så det är inte klokt. Jag vill ju att alla ska få uppleva att kunna sjunka in i böcker, bli okontaktbara.