Alla vill köra sitt eget race
För ett år sedan skrev fem kvinnodominerade fackförbund en frän debattartikel med udden riktad mot Medlingsinstitutet och dess agerande.
Den svidande vidräkningen slutade med krav på ändrade instruktioner till Medlingsinstitutet – så att mer jämställda löner mellan män och kvinnor skulle kunna realiseras.
I år, med en megastor avtalsrörelse, råder största möjliga tystnad i samma heta fråga. Kvar på barrikaden finns Kommunal, men i övrigt är det svårt att upptäcka några kritiker.
Över en natt har flera förbund, som förra året var rasande över Medlingsinstitutets arbete och instruktion, bytt strategi för att nå högre löneökningar och utjämna löneskillnaderna.
Dagens lösen heter sifferlösa avtal. Genom att inte avtala om en central ram för löneökningarna hoppas de kvinnodominerade förbunden att mer pengar ska komma deras medlemmar till godo. Inget av de förbund som i år avtalat om en övergång till siffferlösa avtal sticker under stol med att det främst handlar om att få ut mer än andra.
Ärligt, men samtidigt besvärligt.
Det är detta som är lönebildningens kärna och oerhört svårt att skapa enighet kring. Stabiliteten i lönebildningen har de senaste 15 åren byggt på en relativt stark normering. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn har agerat riktkarl.
Att överge normeringen och låta varje yrkesgrupp eller förbund vara sin egen lyckas smed på enskilda arbetsplatser hotar stabiliteten i systemet för lönebildningen. Allt annat än strejker, inflationsimpulser och stigande räntor i spåren av en sådan utveckling vore en smärre sensation.
Lika osannolik är en utveckling där LO-förbunden ensamma svarar för normeringen för sina grupper medan andra, tjänstemän och akademiker, tar för sig efter förmåga. På nolltid kräver då medlemmarna i LO-förbunden kompensation och samma dystra scenario som ovan blir verklighet.
Utvecklingen mot fler sifferlösa avtal är därför en tydlig illustration på att lönebildningen, som ofta tidigare, kräver anpassning och förändring för att svara mot arbetsmarknadens behov.
Utvecklingen som präglat avtalsrörelsen 2013 vittnar om en övertro på att det går att skapa ett eget förbundsspecifikt utrymme för lönebildningen, skilt från alla andra grupper.
Det går inte. Historien är full av vittnesmål om att allt hänger samman på lönemarknaden. Risken för att ”alla ska ha mest” är överhängande.
En väl fungerande lönebildning i fortsättningen förutsätter i stället en enighet som omfattar långt fler än dem som i dag står bakom industriavtalet. Och den fråga som mest intensivt pockar på en lösning är hur jämställda löner ska uppnås.
Att en halv miljon löntagare, merparten kvinnor, i år valt att gå över till sifferlösa avtal är en tydlig markering att rådande ordning inte duger. Avtalsrörelsen 2016 kräver därför mer av samsyn mellan fack och arbetsgivare om den eftersträvade stabiliteten ska kunna upprätthållas.
