Vad är äkta?

”Vad (…) kan autenticitet vara i ett estetiskt sammanhang? Är det möjligt att uppnå någonting alltigenom genuint, och vad skulle detta i så fall innebära?”

Citatet utgör en del av introduktionen till Axel Englund och Anna Jörngårdens (red) essäantologi Okonstlad konst?, en tvärkulturell genomlysning av äkthetens ytor och djup hos bland annat konst, fotografi, litteratur och mode genom mer eller mindre överskådliga tider och rum.

Äkthetsbegreppet rör sig alltid i mångfacetterade spegelkorridorer. Hos varje estetiskt objekt eller fenomen finns åtminstone två ofrånkomliga faktorer att ta hänsyn till: producent och konsument.

Det tidiga fotografiet till exempel, undersökt i Magnus Bremmers text ”En pekpinne för skönheten”, togs emot med skepsis. Danske konstkritikern Julius Lange citeras:

”Att fotografien icke är konst i ordets egentliga och strängare bemärkelse, torde vara en sanning, som de flesta erkänner.”

Här motiveras äktheten med vad som uppenbart ”torde vara en sanning”, det oäkta med att ”Fotografiet lämnar ögat i sticket”, och det suggestiva i att det äkta konstverket visar hur vi ska se, medan fotografiet visar oss ”hvad vi skola se”.

För oss framtidsmänniskor är detta lätt att roas av, men Bremmer öppnar dörren till en tid då dessa påståenden och frågor hade kulturmediala skäl till det. I huvudspåret, som rör Molins fontän i Kungsträdgården i Stockholm, räcker det med att fundera över hur en precis bildreplikation som sades återge det ögat ser kan ha mottagits: fontänen existerar i verkligheten, i tre dimensioner; fotografiet gör det inte.

Också August Strindbergs rymdfotografi, celestografierna, tas upp i Mikael Pettersons text ”Månbilder/Jordbilder”, med den tilltalande undertiteln: ”Om astrofotografi, biologisk idealism och det subtila”. Strindberg försökte fånga universums sanna väsen på film sans appareil, alltså utan kamera, direkt på plåt, för att kunna få henne att visa sig som hon är; ”hur världen ser ut för sig”.

Andra barocka tilltag från Strindberg tas också upp, men igen: tiden hade ännu inte hunnit ikapp sig själv, vetenskapen var ännu alltför ung och beblandades med alkemi och vidskepelse, det mystiska i apparaten. Den äkta världen visar sig inte för sig själv, varför skulle den göra det; den är.

Petterson åkallar ”El-Greco-felslutet”, när han tar avhandlar Strindbergs påstående att jorden kanske inte är rund och att vi skulle vara optiskt vilseledda för att att våra ögon är sfäriska, som han beskriver som

”oförmågan att inse att om förvrängningen i perceptionen är global (…) så kommer den att påverka allt som percipieras (…).”

Ljubica Miočević tar i sin lingvistiskt spännande essä The fucking multilingual world? med författaren Aleksandar Hemons bosniska språkhistoria som bakgrund, upp modersmålets plats i ett ny, främmande språktillvaro, där immigranten blir föremål för den som jag skulle kalla psykodialektala kommunikationen med omvärlden, och den egna tankens röst.

Miočević kontextualiserar hur litteraturen och språket transformeras av tidens och rummets ofta dysfunktionella förhållande till varandra i en text jag önskar skulle ha varit mycket, mycket längre.

Även Maria Forsbergs ”Är förfalskningar dålig konst?” är intressant läsning, i undersökningen om svårigheterna att inneha ett ofelbart estetiskt omdöme, när det kommer till förfalskad konst: det som en gång betraktas som äkta kan efter en omvärdering ogiltigförklaras och förlora det mesta av sitt värde – även om det ”falska” verket i sig motsvarar originalet. Forsberg ställer snart frågan: är det verkets kreativa prestation som bekräftar dess äkthet?

Det är, slutligen, även om den kollektiva essäboken rymmer oerhört mycket mer, Anna Jörngårdens ”J. L. Borges skriver platsens imaginära historia” som lite grann, dock välbehövligt!, krossar mitt poethjärta: det handlar om att låta språket förstå platsen, innan den blir just en plats.

Kan en förlorad autenticitet, hos den som är född i en europeisk bildningskontext och förflyttad till en kulturperiferi, i det här fallet Sydamerika, upphävas och förädlas till en mer auktoritär autenticitet än den som gått förlorad?

Efter mina italienska resor överkom jag det som hos mig i tjugoårsåldern upplevdes som sann exilism, den nya platsens språk i mig, och hur denna nästan geografisk-andliga dubbelexponering skapade både en ny person och plats, och med det ett nytt slags litteratur.

Jörngården betraktar i texten hur Borges skriver ”(…) platsens imaginära – inte dokumentära – historia genom en narrativ förskjutning (…), som blir ett slags ”minnets poesi”.

Borges skapar platsen genom det Jörngården kallar symbolisk fiktion, med ett ”skimmer av verklighet som ger oss rummets essens.”

Risken är att metoden, menar författaren, ger ett överslag som gör platsen till en kliché. Det är det kulturella sammanhangets och avståndets konflikter som verkar skapa behovet av att skriva en ny plats, och placera den i sitt minne, hos sin helt verkliga person; må så vara i fiktionen.

Också denna Borgestext hade gärna fått bli sin egen omfångsrika bok, mycket på grund av Jörngårdens briljanta avsökandeförmåga, blicken på det svåra i att fånga textens anspråk på det på samma gång materiella och immateriella: nämligen platsen, eller rummet. Och för att den ska existera krävs, naturligtvis, också tiden.

David Stenbeck