… framstår mordbrännare som folkets talesmän trots att de inte är valda och trots att de ingenting påstår. Det är paradoxalt. Men i eftersnacket framkommer erfarenheter och kunskaper om samhällssegregeringen som förvandlar och berikar hela diskussionen, och som ringar in den nyliberala moralismen som går ut på att var och en får klara sig själv.

En allt större del av befolkningen har hamnat på undantag, till fromma för andra klassers ökade konsumtionsutrymme och ytterst för vinster som plockas ut ur samhällsekonomin och sen aldrig syns till igen. De plundrade har ingen representant, men här kommer de: maskerade, urskillningslösa.

Samma population av överblivna killar med anpassningsproblem som utgör en fara världen över.

Jag ser klara paralleller till vilka som rekryteras som extremister och soldater. I samhällen där alla inte får plats, inte får sin del av kakan och berövas sin röst kan de utstötta ta ledningen lokalt.

Al Nusra-milisen tar över den lokala samhällsstrukturen (först av allt bagerierna) på orter i de befriade delarna av Syrien och framstår tack vare sin vapenmakt som Räddningen. I brist på nånting annat.

Eller jo – detta andra finns. De lokala kommittéerna på många platser i Syrien återuppfinner civilsamhället, trots brist på alla förnödenheter, och under slumpvis beskjutning av bomber och missiler från Ryssland. Se inspelning från seminarium på ABF den 27 maj här!

Men den bilden kommer sällan fram heller. Det är våldsverkarna som lyfts fram i nyhetsrapporteringen och analyserna. Inte de provisoriska samhällsbyggarna.

Stöd till de lokala funktionerna på kommunal nivå och bynivå i Syrien (tillsammans med ett flygförbud) skulle vara en oerhört viktig humanitär insats, och en billig demokratisk investering inför framtiden efter Baath-regimens fall. Men de goda krafterna suddas ut ur bilden eller misstänkliggörs och bara ängslan blir kvar.

Det gäller således att på alla fronter fortsätta fylla på med kunskap och komplikationer.

Mot den nyliberala berättelsen om det individuella ansvaret står de mer oformliga berättelserna om fungerande samarbete och om provisoriska samhällsbyggen.