Jag ser mig runt i arbetsrummet. Redan där ser jag spår av det jag vill skriva om. Jag tittar ut genom fönstret och undrar: När tusan tvättade jag dem senast? Sanningen, som jag tidigare inte ägnat en tanke, är att jag har aldrig tvättat rutorna. Inte på flera år. De är rejält skitiga och jag bryr mig inte ett dugg.

Där börjar jag. Hade jag varit kvinna, född i arbetarklassen, hade rutorna varit skinande rena. Mitt skrivbord hade inte varit det totala kaos, den enorma röra som det är – och alltid har varit. Ordentligheten och ordningsamheten är ett klassmärke som i hög grad är knutet till könet. Mina kvinnliga vänners skrivbord är ofta rena, en del pedantiskt organiserade. Var sak har sin plats. Ibland blir jag nästan rädd av de välordnade skrivborden och vad de representerar. De blir till en outtalad anklagelse med flera bottnar. Råder det oordning på deras skrivbord är det tillfälligt eller uppordnat efter ett genomtänkt system. Jag vet. Jag har frågat.

Min systers lägenheter har alltid varit välstädade trots att hennes liv alltmer togs över av alkoholmissbruk. Hennes krav på ordning, hennes inre behov av att klanderfritt, ja på ett lysande sätt klara av sitt krävande arbete svek henne så gott som aldrig trots att hon i åratal – som jag senare fick veta – drack minst en helflaska vodka varje dag. Arvet från vår mor går igen i henne, det sitter djupt inbränt. Det ska vara skinande rent, ett hem ska vara städat och alltid redo för inspektion av andras kritiska ögon.

Mitt barndomshem var intill det kliniska välstädat. Allting på sin bestämda plats. Damm var en fiende. Smuts ett hot. Lort ett nederlag. Mamma städade ständigt när hon var hemma – torkade av bord, plockade osynliga dampartiklar från mattorna, dammsög, plockade av köksbordet direkt efter vi ätit klart – även sedan hon börjat arbeta och hade avsevärt mindre tid för hushållet fortsatte städandet i en sorts tröstlös evighetskamp.

Då störde det mig något fruktansvärt, denna städningsmani, denna strävan efter ett perfekt hem. Idag kan jag känna en sorts mild och ömsint stolthet över min mammas eviga kamp mot smuts och elände, mot allt som förfallet representerade – fattigdom, brist, slarv. Inget sådan skulle någonsin få ta sig in över hennes tröskel. Min mor är en stark kvinna. Ordning var för henne inget i stället för något annat. Ingen kompensation. Hemmet var – och är – hennes stolthet.

Men många av andras mammor bland mina barndomskamrater hade det minst sagt annorlunda, de var fattigare, levde i hem präglade av våld och missbruk. Ändå var hemmen välstädade. Och även idag ser jag dessa välstädade arbetarhem. Kvinnorna kämpar på så att de ibland bokstavligen går på knäna. Deras vardagskamp reser en mängd frågor.

Är det ett sätt att bemästra ett inre kaos, ett försök till att ersätta den brist på bestämmande och kontroll som så många kvinnor lever med – utsatta och värnlösa, fråntagna rätten att bestämma över sina liv? Står denna strävan efter att hålla hemmet i oklanderlig ordning och fint för en form av substitut? Jag vet inte. Men jag måste ställa frågorna. Ty idag diskuteras återigen arbetarklassens erfarenheter efter att ha varit nästintill tabu under ett antal decennier då klassgränserna i högerpolitikens namn skulle suddas ut.

Vad betyder könstillhörigheten för oss som fötts i arbetarklassen? Vad är redan mer eller mindre bestämt och styrs i våra liv av vilken uppsättning kromosomer vi har och den skillnad mellan pojkar och flickor som uppfostran präglar in i oss, liksom bränts in i vårt kött med ett glödgat järn? Skillnaderna finns. De styr oss. Där tror jag ingen protesterar.

Klass och kön – är det inte enbart två slitna ord från ett svunnet sjuttiotal? Jag har faktiskt fått just den frågan när jag nämnt att jag ska skriva om detta. Mitt svar är ytterst enkelt: Nej. Absolut inte. Detta är i allra högsta grad giltigt och av stor vikt, det blir – dessvärre – enbart mer och mer aktuellt. Idag är segregeringen på grund av klassbakgrund större och grymmare – ”effektivare”, säger kanske en del – än den varit på många, många decennier. Det är trettiotalet som tycks gå igen. Redan i skolan delas dagens skolbarn upp efter klassbakgrund, deras framtid – och brist på framtid – stakas ut. Detta drabbar tjejer från arbetarklassen dubbelt.

Fel klass. Fel kön.

Jag bestämmer mig för att be om hjälp. Frågorna bara hopar sig och frågetecknen blir nästan som en sorts hånfulla snaror som jag kanske borde hänga mig i och säga att jag misslyckats. Jag tar kontakt med Gunilla Kindstrand som är uppvuxen i Linköping. Hennes far arbetade som plåtslagare, modern var affärsbiträde. Hon är – som hon själv säger – uppvuxen i små rum och under små omständigheter.

”Jag tror som du att det handlar om rumslighet och revir”, förklarar Kindstrand. ”Kvinnor var ju knutna till den lilla världen på ett helt annat vis än männen. De var fångna i det repetitiva – tusengångersdisken, tusengångerstvätten, tusengångersstädningen. Oavsett om de hade gjort sina dryga åtta-tio timmar på lönearbetet så var hemrutinerna deras ansvar. Enda sättet att uthärda är att hitta någon sorts glädje i det repetitiva.”

”Fast samtidigt avskyr jag de här generaliseringarna du nu lockar in mig i”, protesterar Kindstrand. ”Just när det gäller arbetarklassen har det blivit så tillåtet att sammanfatta och beskriva. Som om vem som helst kan ta sig rätt att säga vad som är arbetarklassens signum. Jag är uppvuxen på 1950- och 60-talen i en, vad ska vi säga, ’genuin arbetarklass’. Det var en färgrik värld, spännande, lärorik, utifrån sina egna förutsättningar. Min pappa var snarast aristokratisk i sitt sätt att se på sin belägenhet. Oftast rasande, ilsken, men med en dödsföraktande stolthet.”

”Det lönade sig att vara man”, säger Gunilla Kindstand. ”Jag var fem år när jag insåg att det fanns stora fördelar med att vara pojke. Pojkarnas värld var större, liksom deras frihet. De var inte bundna till det repetitiva på samma vis som kvinnorna.”

Men vad skiljer oss åt? Hur ser de avgörande och ofrånkomliga skillnaderna ut? De beteenden som är svårast att beskriva och fånga är just de som delas av alla eller åtminstone flertalet eftersom de då lätt framstår som ”naturliga”, höjda över vår förmåga att själva styra och förändra. Hur många gånger har jag inte under ungdomen reagerat på hur tjejer låtit sig skuffas undan i olika situationer, hur de behandlats illa, fått glåpord kastade i ansiktet, blivit taskigt avspisade av en kille de svärmade för? De blev inte i första hand förbannade. De backade. Det gjorde mig upprörd på ett svårbeskrivet sätt. Som en sorts ställföreträdande ilska. Min upprördhet var större än deras. Det var konstigt. Jag hade svårt att förstå det. Men deras vrede kom senare, efteråt – då vällde den fram, hejdlös och med enorm kraft. Samtidigt visade sig deras sätt att hantera motgångarna ofta vara avsevärt effektivare än de primitivare reaktioner som vällde fram inom oss grabbar. De såg längre linjer och mer systematiska strategier än det kortsiktiga utfallet. Hämnden kunde vänta, planer smiddes och sattes i verket.

Vrede, hat, våld var vår väg. Så var vi uppväxta. Så var vi killar präglade. Slagsmål, bråk, aggressioner. Primitivt revirtänkande och oreflekterad stridslystnad som drabbade som blixten. Tjejerna löste problemen genom att diskutera, genom att bedriva andra sorters kampanjer mot sina fiender och ovänner. Jag såg ofta hur de så att säga vann striderna – även om det tog tid och energi. Ordet var deras starkaste vapen. Förtal, rykten och en vass hånfullhet.

”Det handlar om strategier”, menar Gunilla Kindstrand. ”Så länge man kan vara i det könlösa, eller ännu hellre i pojkarnas värld är allting mycket större. Man springer på tak, klättrar i träd, stryker runt på industriområden. Min värld var väldigt stor så länge jag kunde uppträda som icke-flicka. Det var dessutom ett helt accepterat rollspel, eftersom alla på något vis räknat med att jag skulle bli en pojke. Jag parasiterade på deras förväntan, följde med min pappa på taken, lärde mig vilka verktyg som skulle räckas fram när, lärde mig att inte hålla hammaren ’som en kärring’. Men det var bara en tillfällig avvikelse från normen. Identitetsleken tog slut samma dag jag bytte badbyxorna mot en bikini. ’Va’ fan har du på dig?’ sa farsan bara, släppte ett verktyg på bänken och gick.”

”Som arbetarbarn är man så nära kroppen”, förtydligar Kindstrand. ”Kroppen är försäkringen om pengar, den är central på ett vis som märks i humorn kopplas till kroppen och kroppens förehavanden och låtanden.  Det finns inte plats för hemligheter. Kvinnornas berättelser om det evinnerliga underlivet som det alltid, alltid var något oroande med. Blodiga underkläder i baljan med kallvatten. Det är så mycket som handlar om kroppen och om föreställningarna om vad man kan och får göra med den. Som tonårstjej upptäcker du att din kropp besitter en makt du inte kunnat drömma om. Eller som gubbarna på bänken alltid skrockade: Höhö, tjejer, ni ska veta att det är ni som ’sitter på’ makten. . .”

”Mammas händer höll ihop världen”, säger Kindstrand träffsäkert. ”De hembakta hålkakorna, leverpastejmackorna i sängen, festen på femöring med falukorv på lördagskvällarna. Saintpaulian. Kanariefåglarna. Hur det än larmade och gick isär kunde hon hela alltihopa och stoppa om i sängen. Även om luften i rummet svävade i trasor kunde hon sätta på kaffet, ta fram en nystruken duk och så lagades revorna. Det var som ett trollspö.”

Mot denna kvinnliga strävan efter att hålla världen samman, att framåt kvällen tvinga den att bli hel och avväpnad sin hotfullhet och konflikter står männens hållning. De representerar något annat. De bildade en sammansvetsas gemenskap av ett annat slag än den kvinnliga, den omhändertagande och oftast beskyddande rollen.

”Männen hade alltid drag av att vara gäster i de små rummen”, förtydligar Gunilla Kindstrand. ”De förändrade stämningen när de kom, på ett ibland spännande, men alltid oberäkneligt, pirrande vis. Män utsöndrade en sorts makt. Det var som en doft.”

Makten i vardagen, i hemmet och inom det lilla livets väggar, tenderar att koncentreras hos mannen. Den makt som förr var honom given då han var försörjare – den som drog in pengarna till mat och kläder och gav tak över huvudet – har förmått överleva kvinnofrigörelsen på ett sätt som är både frånstötande och upprörande. Mönster. Arvet och miljön. Ränder som aldrig går ur, vanor som måste brytas sönder medvetet och metodiskt om de inte ska fortsätta att dominera och styra vardagen. Men det finns en form av dold ordning i de flesta hem. Min far är en stark man, självständig, en människa som alltid vågar säga ifrån och som ingen ostraffat får sätta sig på. Men om jag skulle tvingas säga vem som egentligen bestämmer hemma, ja då skulle svaret utan tvekan bli: min mor.

”Så ser också min erfarenhet ut”, säger Kindstrand. ”Skulle jag vara drastisk skulle jag säga att männen var – villkorade. Också de visste att kvinnorna var nyckeln till det sociala liv som nog nästan alla behöver för att orka. Männens yttre makt var – och är – ofta en sorts teater. De larmade och gjorde sig till och för stunden var det förstås skrämmande och förfärligt, men de kom aldrig åt reviret. De visste det, kvinnorna visste det, barnen visste det. Männens hemlighet var deras svaghet och de dolde den illa. De kontrollerade inte reviret ­ det gjorde kvinnorna. Männen bar en ömklighet som de trodde inte syntes. Explorer och fruktsoda och de blev gråtmilda, sentimentala, liksom blöta.”

Hur är det i hemmen numera? Kommer fortfarande mannen hem från kneget och förväntar sig att middagen ska stå färdig på bordet trots att även kvinnan heltidsarbetar? Är det sedan några burkar öl framför teven som är hans liv och hans föreställning om en skön kväll? Jag vet faktiskt inte säkert. Är det bara en fördom som framhärdar som schablon och myt? Jag tror dessvärre inte det. Jag har fått mig berättat från många som lever i traditionella parförhållanden och är i tjugo-tjugofemårsåldern att exakt så ser deras vardag ut. Nackhåren reser sig. Det är som ett otäckt eko, en farsartad repris från en annan generation, en annan tid – som om kvinnorörelsens insatser från sjuttiotalet och framåt inte har betytt något, som om reträtten inletts med stormsteg. Mönster lever kvar, såsom inbrända i köttet. Traditioner och inlärda beteenden är så ofattbart svåra att bryta och förändra då de – som sagt – sitter så djupt att det är lätt att inte ens se dem. Hur ska dessa unga kvinnor finna en väg till sin frihet och självständighet? Var ska de idag hitta förebilder då förtrycket suddats ut, dolts bakom en massa stereotypa schabloner, helt enkelt gjorts osynligt i ett samhälle där framgång och enögd egoism är de förhärskande idealen? Det rådande samhällsklimatet motarbetar effektivt den kvinnliga frigörelsen för tjejer från arbetarklassen. De ska bli kvar i sin roll som omhändertagande, serviceinriktad, vårdande.

Toleransen mot arbetargrabbar är också avsevärt större än mot arbetartjejerna. Även om även vi män måste hålla oss inom klart definierade och på förhand givna ramar så är det möjligt att göra karriär inom kulturvärlden samtidigt som man framstår som lagom bråkig, nedtonat kaxig och småaggressiv. Tjejerna däremot måste vara duktiga. Extremt duktiga. Det är enbart de duktiga som klarar sig. Detta är en klar skillnad mellan könen inom arbetarklassen. Kraven på duktigheten och korrekt uppförande är överväldigande när det gäller kvinnorna. Männen får avsevärt friare tyglar, större svängutrymme och får ta mer plats. Den ”åsiktshomogena offentligheten”, skriver Anneli Jordahl i ”Klass – är du fin nog?”, ”tycker att det är uppfriskande med ett busigt arbetarklasstemperament. Visst släpper de in killar. . . Kvinnan från arbetarklassen, däremot, talar tyst och spelar vanlig.”

”Det där är ett intressant uttalande”, kommenterar Kindstrand, ”som också lyfter fram underlägsenheten, som om att den aldrig ska gå att hänga av sig. Jag tror inte på det där. Jag är faktiskt rejält stolt över att komma från den så kallade arbetarklassen. Jag kan inte se något ’vanligt’ eller ’grått’ med min sfär eller min familj – ibland tänker jag snarare att vi var som fångna i en Kusturicafilm och det var färg så det förslog. Vi har sålt bort så mycket av arbetarklassens goda erfarenheter av kamratskap och hjälpa-varandra-kultur i det senaste decenniets tugg om tillkortakommanden och underlägesenhet. Jag tänker att det finns, eller åtminstone fanns, också ett avundsvärt stolt drag i arbetarklassen. Man fick lära sig att stå för den man var och för de sina. Man fick lära sig att inte ta skit. Man kan förstås vifta bort sådant med att det är kompensatoriskt. Icke desto mindre är det viktigt och kanske rentav bestämmande.”

Här berörs även en annan skillnad. Självsäkerheten, det som ligger till grund för självförtroendet som är nödvändigt för att inte bli överkörd och söndersmulad av en ofta fientligt inställd omvärld. En sak – som dock är gemensam – är tvivlet. Osäkerheten är där ständigt, strax under ytan. Att vakna upp mitt i natten, genomsvettig och med hjärtat hamrande, och under pannan höra anklagelserna dunka att man är en bedragare, ett fiasko som genom tur och bedrägeri har lyckats smita förbi grindvakterna på falska papper återkommer alltid med besvärande regelbundenhet. Den osäkerheten tror jag alla från arbetarhem delar, hur indoktrinerade och formade de än låter sig bli av borgerlighet och medelklass.

Men jag är ganska säker på att urkällan – själva den grundläggande och drivande kraften – till självsäkerheten ser annorlunda ut hos kvinnor och män med arbetarbakgrund. Olika koder har format oss. Olika mallar gäller. Jag ser min rätt till vreden, hatet, ilskan som en självklarhet. Om jag blir förbannad blir jag det utan att reflektera över med vilken rätt jag blir det. Min vrede är en del av mig. Den är på djupet en del av min personlighet. Kvinnor, däremot, söker ofta efter ett välgrundat motiv. De måste, eller känner sig snarare tvingade att legitimera vad de känner i mer objektiva termer, anpassa dem till gällande strukturer och konsensus. De vänder vreden inåt direkt – instinktivt. De kapslar in ilskan i väntan på att de själva kan erkänna – eller få bekräftelse av omgivningen – att deras upprördhet och vrede är befogad. Det är uppfostran och rådande samhällsnormer som styr. Inte biologin; inte några orubbliga och oföränderlig delar av vår natur.

Trots detta självtvivel och ryggmärgsbetingade ifrågasättande av de egna bevekelsegrunderna – eller kanske rentav på grund av dem? – är kvinnorna från arbetarklassen generellt starkare än männen. De hanterar kriser bättre, de möter motgångar med en i längden större säkerhet och med bevarad självkänsla. Kantrar männens karriärer eller lämnas de av sin kvinna faller alltför ofta hela deras existens sönder. De får svårt att klara vardagen. Destruktiviteten tar överhanden; vreden kan då bli då en del av deras väg mot en beklämmande undergång. Kvinnor tar i stället ny sats, finner andra vägar, skapar sig ett nytt rum att andas i. Även där går uppväxten igen, även där kommer samhällets syn och könsbestämda prägling in – arbetartjejerna har aldrig räknats på riktigt, de har inte fått vara en del av andra gemenskaper än sina egna och grabbarnas. De har lärt sig att allt de vill uppnå måste de erövra och skapa själva. Underläget föder i bästa fall en särskild form av uppfinningsrikedom. I värsta fall – och säkerligen alldeles för ofta– leder den till förstelning, förlamande familjerelationer eller en sakta med säker väg mot undergång.

Inget är enkelt. Inga svar är rätt svar. De finns bara frågor och antaganden. Men frågorna måste – jag framhärdar – ställas och börja diskuteras igen. Tystnaden har härskat alldeles för länge.

Arbetarklassens döttrar har en inre seghet, en styrka som är svår att beskriva. Självfallet är den, på samma sätt som hos dess söner, kopplade till revanschism och vrede. Detta ”Vi duger! Vi kan!” är en viktig del av en annars kanske vacklande självbild. Kvinnor och män behandlar denna självsyn på olika sätt, men delar av arbetarklassen bär på just den ”aristokratiska” stolthet och uppfattning som Kindstrand lyfter fram. Även jag kommer från en sådan bakgrund. Jag har aldrig skämts för mina rötter.

Kropparna. Vår enda tillgång. Vi reduceras till varor, kropparna måste säljas till andra, till de rika och de som äger landet. Hemma går min pappa med en knäckt och ständigt värkande rygg. Det är det pris han tvingades betala i sitt arbete som hissmontör. Min mors händer och flesta leder är förstörda. Hennes värk är ännu värre än pappas. Det är hennes höga pris. Det hon tvingats betala som löneslav. Arbetarklassromantik ger jag inte ett ruttet lingon för.

Kroppen är vad vi äger. Det är kroppens krafter och förmågor som sedan säljs till företag. Arbetarklassen ska tillhandahålla arbetskraft, helt enkelt kroppar, muskler, olika fallenheter. Det var samtidigt en tanke jag levde med i decennier, som en tröst, ett mantra som gav mod och styrka: Går det inte skriva, kan jag inte leva på min penna, ja då får jag ställa mig på Munksjö Pappersbruk där så många av mina klasskamrater hamnade, dit jag egentligen var förutbestämd att stå och slita treskift. Om jag misslyckades skulle jag enbart få ta den plats som egentligen var min. På så sätt hade jag inget att förlora, men allt att vinna. En styrka som de som kom från bättre bemedlade hem aldrig hade, som de inte ens förstod.

Arbetarklassen ska leverera kroppar. Smaka på de ordens verkliga innebörd. Tänk över dess konsekvenser. Kroppen är den vara som ska säljas. De tunga lyften, de slitsamma timmarna vid de löpande banden, pappersmassafabrikerna, biltillverkningen, sockerfabrikerna. Detta gäller mest män. Kvinnorna ska dessutom, mitt i slitet och det hårda arbetet, vara trevliga och gärna omhändertagande. Undersköterskor, vårdbiträdanden, hemtjänsten, kassörskor, serviceyrkenas förening av tungt arbete och en påklistad vänlighet, de ska – som så ofta i hemmet – vara även ett socialt kitt i sina arbeten.

Könet skiljer ut vem som ska ha vilket arbete. Könet är ett fängelse för de låga lönernas slaveri.

Kroppen är också bestämmande på många andra sätt. Jag är inte bara man. Jag är lång, storvuxen. Det tog många år för mig att till fullo förstå den vardagliga rädslan. Kvinnor som ständigt tvingas leva med en skugga av skräck för att röra sig på gator och torg, en känsla av hot som gör att de aldrig skulle få för sig att gå genom en park eller oupplyst område efter mörkrets inbrott.

Rädsla. Hoten. Slagen. Misshandeln. Alltid närvarande som ett hot. Alltid en näve nära. Bara ett slag bort.

Där reser det sig som en mur mellan könen, även om just denna fråga – denna skam för mitt kön – inte är den fråga som ska behandlas här så måste den alltid finnas levande i medvetandet, som en ständigt ringande alarmklocka i bakhuvudet. Trots alla samtal genom åren, trots alla gånger jag gått genom natten för att följa en tjej eller kvinna hem för att kunna skydda henne mot hennes kille – eller före detta kille eller exmake, ännu oftare – förstod jag aldrig den överväldigande och förlamande kraften i rädslans inre landskap av skräck och terror förrän jag läste Anja Snellmans bok Rädslans geografi. Alla män borde läsa den, de borde rentav – tänker jag i mina mörkaste stunder – tvingas att förstå vad det innebär att leva med en ständig rädsla.

En berättelse måste inte bara ha en början. Den måste ha ett slut. Inte heller det förmår jag att finna bland alla frågor och tankar. Jag finner enbart förstämning – och en varm vrede som väller fram med väldig kraft – över hur kvinnofrigörelsen stannat av, ja gått kräftgång sedan sjuttiotalet. Kvinnor stoppas återigen in i små behändiga fack, och tvingas motvilligt att axla rollen som de omhändertagande, vårdande och ständigt servande. Mönster. Förtryck. Orättvisor. Och utanför den lilla världen väntar alltid något annat. De samhälleliga normerna och mönstren är mäktiga och tvingar sig kraftfullt på, omärkligt eller våldsamt beroende på situation och omständigheter. Mot detta, mot återgången till de förlegade kvinnoidealens kvävande instängdhet och förtrycket av de fattiga och allra fattigaste – som så ofta är kvinnor – måste återigen en medveten och hård kamp börja. Den måste börja nu. Den måste börja här.

Crister Enander