Ibland känns det bara himla sorgligt.
Jag lyssnar på ett radioinslag om sjuksköterskors löner. Det sägs många bra saker. Bland annat om orimligheten i att sälja ut gemensamt ägda vårdcentraler för kaffepengar och sedan låta företaget göra miljardvinster på att sälja det vidare, för att i nästa andetag säga att man inte har råd att betala en rimlig lön till de vårdanställda. Inslaget avslutas med att en tjej berättar att hennes pappa som lagar bilar tjänar mer
än hennes mamma som lagar människor.
Jag är trött på ett samhälle som värderar kvinnors arbete så mycket lägre än mäns. Trött på att ingen kan ge mig en rimlig förklaring till att vi fortfarande betalar ut lön efter kön. På att få höra att jag ”måste ha ett fantastiskt spännande jobb” men att det är ”en skam att ni tjänar så lite”. På att det råder konsensus kring att sjuksköterskornas löner är för låga – samtidigt verkar de med makt vara överens om att det är inget man egentligen önskar förändra. Det finns så mycket i diskussionen om min och mina kollegors löner som gör mig trött.
Men det finns också saker som gör mig glad och full av kraft. Under veckan som gått har sjuksköterskestudenter runt om i landet manifesterat för höjda ingångslöner. Förra året startades uppropet ”inte under 24 000 kr” där nyutexaminerade sjuksköterskor krävde rimliga ingångslöner. Med sin kampanj lyckades man skapa debatt om löner och på flera håll också höja ingångslönerna. I år har kravet på lägsta lön höjts till rimliga 25 000 kronor. Jag är både stolt och tacksam för att de som snart ska bli mina kollegor tar ansvar för våra löner. För att sätta värde på vårt arbete. För att säga att sjukvården är livsviktig, och att vi måste betala för den.
I debatten har man ibland ställt oss mot varandra. Nyanställda mot erfarna sjuksköterskor. Menat att det är orimligt att nyutexaminerade kräver 25 000 kronor, när jag med snart fyra års erfarenhet fortfarande inte ens passerat 23 000. Det orimliga är inte att en kollega till mig, med tre års högskoleutbildning och ansvar för människor liv tjänar tjugofem papp i månaden. Det orimliga är att jag, med samma högskoleutbildning, med samma ansvar men med fyra års erfarenhet, tjänar mindre än så. Min lön kommer inte att höjas av att nyanställda sjuksköterskor accepterar en lika låg ingångslön som den jag fick för fyra år sedan. Min lön kommer att höjas först den dag som det här samhället bestämmer sig för att uppvärdera kvinnors arbete.
Och tack vare sjuksköterskestudenternas fantastiska arbete, den här veckan och alla andra veckor, har debatten förskjutits en bit. Har kraven om förändring ropats av fler, högre och tydligare. Har de som sitter på makten fått ännu lite svårare att försvara att de som lagar bilar är värda mer än oss som lagar människor.
Det känns plötsligt inte lika sorgligt, för jag inser att jag inte är ensam om att vara trött på det här samhället.
