De gick i land

Putte Hovenäs och Kerstin Nilsson ger varann en kram när de träffaspå Pagadder för månadsmötet med Antwerpenseglarna. Kerstin Nilsson har bott i Antwerpen i 45 år och drev i många år ett kafé.

 

ANTWERPEN Utlandssvenskar brukar förknippas med gott om pengar, golf, sol och bad. Men i belgiska Antwerpen finns sedan flera decennier en koloni med skandinaviskt sjöfolk. Och bland dem är det ont om golfklubbor.

När jag flyttade till Antwerpen bodde det uppåt 2 000 skandinaviska sjömän här, berättar Alf Putte Hovenäs.

Han kom 1967, och är i dag ordförande i föreningen Antwerpenseglare som bildades när Seko Sjöfolk la ned sitt sista utlandskontor.

Även om skaran så kallade Antwerpenseglare av naturliga skäl minskar för varje år håller föreningen medlemsmöten en gång i månaden. Tid finns eftersom så gott som alla medlemmar är pensionärer. Mötesplats är Café Pagadder i Antwerpens klassiska sjömanskvarter.

– Vi Antwerpenseglare är nog en unik grupp utlandssvenskar. Så gott som alla sjömän som har bott eller fortfarande bor här stöder vänsterblocket i de svenska riksdagsvalen. För oss i Antwerpen har också facket alltid varit något viktigt och heligt, berättar Putte Hovenäs.

Han var själv fackligt aktiv i många år och satt länge i Seko sjöfolks styrelse. Facket fungerade från början som en arbetsförmedling för sjöfolket. Och eftersom ett av kontoren låg i Antwerpen bosatte sig sjömännen där.

Men med ett bättre system för avlösning till sjöss försvann behovet av fackliga arbetsförmedlingar i mitten av 1970-talet. I dag bor ett 30-tal tidigare sjömän ifrån den svenska handelsflottan kvar i den belgiska hamnstaden.

–  Föreningen Antwerpenseglares verksamhet är i dag i mångt och mycket social, förklarar Putte Hovenäs. Vi tar kontakt med medlemmar om de inte hörts av på ett tag – bara för att höra hur de mår – och vi sköter om tidigare medlemmars gravar.

Själv är den tidigare motormannen sedan länge etablerad i det belgiska samhället. Han är gift med en belgisk kvinna och aktiv i bygemenskapen i den förort där han bor. Men han minns att inte alla som han sett bosätta sig i Antwerpen klarade av livet där.

– För en del unga killar blev det tyvärr för mycket drickande. De bodde ofta i ett litet rum på ett av de många sjömanskaféerna när de inte seglade, och ibland blev de lurade på hyran av kafémadammerna.

På Antwerpenseglarnas medlemsmöte denna vintereftermiddag sitter Kerstin Nilsson och sippar på ett glas vitt. Hon bryter av från Antwerpengubbarna, men har varit medlem sedan föreningen bildades för 13 år sedan.

– Jag har inte seglat, men sjöfolk har ändå varit en central del av mitt liv från uppväxten i Landskrona och framåt, förklarar hon.

– Min första man seglade, liksom flera av mina bröder. I Landskrona har alltid havet och sjöfart varit nära människorna. En av mina bröder
satt i klubbstyrelsen på Landskronavarvet, så facket ligger också nära mitt hjärta.

Kerstin Nilsson har bott i Antwerpen i 45 år efter att ha gift sig med en belgisk sjöman. Hon drev under flera år ett eget kafé.

–  Det var ett kafé där alla var välkomna. En del skandinaviskt sjöfolk kom regelbundet, men främst hade jag belgare som stammisar.

När det är medlemsmöte med Ant­werpenseglarna känner sig Kerstin som svensk.

–  Men i vardagen lever jag mest som en belgare. Fyra av mina barn talar bara flamländska. Endast min äldsta dotter Eva talar svenska.

–  Annars är sjöfolk är en underbar grupp utlandssvenskar. Med sjökillar får du alltid en underbar kontakt när du väl har lärt känna dem.

Den norske sjömannen Erik Dahl Sanden lyssnar koncentrerat när ­Kerstin Nilsson berättar om sitt liv. Till skillnad från föreningskompisarna som tar en öl till maten håller han sig till Coca cola.

– Det är länge sedan jag drack något med alkohol i. Jag insåg att det inte var bra för kroppen, förklarar Erik Dahl Sanden.

Han gick i land 2010 efter att under många år ha seglat i svenskflaggade båtar.

– Min sjömansbana började jag som 16-årig gutt i norska båtar 1963, berättar han.

– På den tiden fanns det gott om jobb och norskt sjöfolk kunde i princip välja vilken båt och vilken rutt de ville ha.

Erik Dahl Sandens sjömansliv har handlat om jobb som motorman och pumpman. Hela hans släkt var sjömän och yrkesvalet var självklart.

–  Förr var det var långa törnar ombord och mycket folk. På en båt jobbade jag 23 månader i sträck eftersom jag trivdes bra. För unga killar på den tiden var sjömansyrket enda sättet att få se världen. Att gå på Sydamerika var speciellt, säger han och får något drömmande i blicken.

1975 började Erik Dahl Sanden mönstra ut från Antwerpen där han hade bosatt sig. Det blev jobb på svenska båtar och klassiska Broströms i många år. Första åren i Antwerpen bodde han på kafé, men efter några år gifte han sig och skaffade en stadigare bostad.

Redan på den första Broströmmaren gick Erik Dahl Sanden med i Sjöfolksförbundet, och han är fortfarande fackligt organiserad.

– Jag har gått både facklig grundkurs och arbetsmiljöutbildningar, säger han.

Hans senaste arbetsgivare var Donsö­rederiet Ektank där han började 1993.

Erik Dahl Sanden är fortfarande besviken över att han och övriga skandinaver i Ektank blev uppsagda 2010 – och byttes ut mot lågprisbesättningar.

–  Ektank krävde alltid lojalitet av oss ombord men visade ingen lojalitet mot sina anställda. Vi fick knappt ett tack när vi slängdes iland.

– Redare är som bönder. De blir aldrig nöjda hur mycket stöd av samhället de än får.

–  Vi Antwerpengubbar är de sista riktiga klassiska skandinaviska uteseglarna, fortsätter Erik Dahl Sanden och framhåller att han från första dagen trivdes i den belgiska hamnstaden.

– Här respekteras och uppskattas sjöfolk – till skillnad mot på många håll i Sverige.

 

Putte Hovenäs har bott i Antwerpen sedan 1967. Han är ordförande i föreningen Antwerpenseglare sedan den bildades för 13 år sedan.

 

Erik Dahl Sanden gick till sjöss när han var 16. – Sjömansyrket var enda sättet att få se världen, säger han.

 

Antwerpens hamn i kvällsljus. Belgiska Antwerpen räknas som den näst största hamnen i Europa efter Rotterdam.

Lennart Johnsson