Renen rival om malmrik mark

 

GRUVLIGT UPPSVING del 5. Det finns planer på att starta en gruva på en halvö i Lilla Luleälven utanför Jokkmokk. ­Gruvplanerna har mötts av protester. Motsättningarna är hårda. Gruvjobb och exploatering av naturresurserna står mot rennäringen och orörd natur.

Den första snön smälte i december, men snart kom kallgraderna igen. Sedan dess är marken täckt av en isskorpa. Det gör att renarna har svårt att hitta mat.

Renskötaren Jonas Vannar har sina renar inhägnade i skogen under ­vintern och ger dem foder varje dag för att de ska överleva. Sedan nyår
har han jobbat i stort sett varenda dag.

Jonas Vannar har valt att vara renskötare. Han har en magisterexamen i biologi från Göteborgs universitet. Där var det för tättbefolkat och för dåliga vintrar, tycker han.

Klockan är sju på morgonen. Solen skiner och det är minus 18 grader. Fem mil österut finns hans renar i en stor inhägnad. Sista biten åker Jonas Vannar skoter.

Han svarar inte på hur många renar han har. Och sådant frågar man helt enkelt inte om. Men han säger att en familj behöver bortåt 600 renar för att klara sig och att det i samebyn Sirgas finns drygt 15 000 renar. Jonas Vannar är vice ordförande i samebyn.

Den planerade gruvan berör Sirgas och samebyn Jåhågasska direkt med dagbrottet och transportlederna från gruvan där renarna har sitt sommarviste.

Till reninhägnaden kommer också Elisabeth Nejne Vannar – gift med hans morbror – på en egen skoter. Med skotrarna drar de in varsitt stort svart tråg med fodersäckar. De kör till olika delar av inhägnaden. De skygga renarna kommer försiktigt fram till maten.

Båda kör sedan runt bland träden för att sprida ut mer foder. Risken är annars att bara de starkaste renarna får äta.

Efter en dryg timme tar de rast. Jonas Vannar sitter avslappnat på skotern med uppknäpp overall. Han tar fram kaffetermosen och en bit torkat renkött.

– Många startar företag och jobbar hårt för att någon gång i framtiden kunna sitta på en paradisstrand med en paraplydrink i handen. Som renskötare har man redan nått sitt mål. Vi lever det liv vi vill leva, säger han.

Gruvförespråkarna i Jokkmokks­trakten säger att gruvdriften inte kommer att ta så stora utrymmen. Det kan Jonas Vannar hålla med om, men det är inte problemet, tycker han.

Han jämför i stället med ett bälte – det upptar ju inte så stor yta. Men när skogsavverkningen kom drogs bältet åt. Med vattenkraftsutbyggnaden togs ytterligare några hål på bältet och det började bli svårt att andas. Med gruvan och transportvägarna kan livsviktiga organ få problem att fungera och risken är att benen ramlar av.

– För mig är målet att verka på jor­den utan att förstöra den. Och det borde gå att tjäna pengar på annat än gruvan här. Vi har ju Sveriges vackraste natur.

Det är brittiska Beowulf Mining som har gruvplanerna. Bolaget började sitt arbete med gruvan för två år sedan. Sedan dess har det bildat ett svenskt dotterbolag – Jokkmokk Iron Mines. Båda företagen hyr ett kontorsrum i ett gult tegelhus intill Hagaparken i Solna.

Fred Boman är svensk vd och Jan-Ola Larsson är chefsgeolog. De är i 70-årsåldern. Båda har jobbat hela sina liv i gruvföretag och med malmletning i Sverige, Kanada och Brasilien.

För dem är Jokkmokksfyndigheten en fantastisk järnmalm utan störande ämnen som fosfor, svavel och mangan. Andelen järn är inte lika stor som i Kiruna, men i gengäld kan malmen brytas i ett dagbrott.

– Det är en stor fyndighet. Det är ett nytt malmfält, säger Fred Boman.

Till sommaren ska de börja med provbrytning och förhoppningen är att gruvbrytningen ska börja på allvar om fem år. Hela malmkroppen är förmodligen fem kilometer lång och än så länge handlar det bara om den nordliga delen.

– I Jokkmokk finns inga tunga ekonomiska alternativ. Besöksnäringen ger inte mycket. Det finns en kille som driver ett sametält, men ingen skidbacke, säger Fred Boman.

Han hänvisar till lagstiftningen och säger att det är viktigt att det är samhället – och inte exempelvis mark­ägare – som beslutar om ekonomiskt betydelsefull gruvbrytning.

– Vad är viktigast, en sommarstuga eller en gruva? frågar han.

Men i Jokkmokk väcker gruvplanerna starka reaktioner. Och ämnet är känsligt. Många vill inte berätta om sina åsikter.

Arbetssökande Anna Johansson kan dock tänka sig ett gruvjobb. Hon vill lägga ett globalt perspektiv på gruvplanerna. I Sverige tänker vi på naturen och arbetsmiljön. Det gör att det är bättre att bryta malm i Sverige än på många andra ställen, enligt henne.

– Och en ny näring behöver inte slå ut andra – som turismen och rennäringen, säger hon.

Mikael Pirak håller i en kvällskurs i traditionellt slöjdande på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk.

– Jag ropade hurra när jag hörde om gruvplanerna, men jag har ändrat mig, berättar han. Nu tänker jag att det inte är värt det.

Han säger att dammarna som behövs för att utvinna metallen ur malmen riskerar att förstöra vattnet. Och han tycker att kommunen borde ha lärt sig av skogsbruket och utbyggnaden av vattenkraften. Jokkmokk har inte fått någon del av detta, enligt honom.

– Jag är för att bevara traditionerna med rennäring, jakt och fiske. Turismen kan också ge mycket mer. Det kommer ge mindre i börsen men det är långsiktig hållbart, säger Mikael Pirak.

En av de mest betydelsefulla gruvförespråkarna i Jokkmokk är det socialdemokratiska kommunalrådet Stefan Andersson. Han har trötta ögon och rosslig röst.

– Arbetstillfällen, säger han.

Kommunalrådet hoppas att gruvan ska kunna ge många olika slags jobb och han tror det är möjligt om det hanteras rätt – så att det inte blir jobb som folk pendlar till. För kommunens del handlar det om att skapa planer för bostäder och för infrastruktur, säger han.

– Vi måste hitta något som är långsiktigt hållbart. Både ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Det är inte hållbart att tappa en procent av befolkningen varje år. Även om rennäringen och malmbrytningen står mot varandra tror jag att båda kan fungera ihop. Kommunen är stor.

Några kilometer från det planerade dagbrottet, i byn Randijaur, bor Tor Lundberg. Han är filmare och fotograf och en av de drivande i protesterna mot gruvan i Kallak. Han har bland annat startat nätverket Inga gruvor i Jokkmokk.

Från gårdsplanen vid familjens stora vita hus pekar han ut var dammarna ska byggas. Lite längre bort förbi en höjd kommer dagbrottet att anläggas om gruvplanerna går i lås.

– Dammarna blir deponier för den mest vidriga cocktail av giftiga ämnen. Om dammarna skadas kan giftiga ämnen spridas nedströms till Boden och Luleå. Bakom de här gruvplanerna finns förvuxna pojkar som inte tänker, utan bara gör.

Tor Lundberg anser att gruvbrytningen är en del av kolonialiseringen. Bakom den står den borgerliga reger­ingen som vill tömma allt som går att tömma av mineraler på en enda generation.

Han befarar att en gruva i Kallak bara är början och att den kommer att följas av flera, som kommer att ligga i världsarvet Laponia.

– Det är lätt att slå hål på sysselsättningsargumentet. Det blir bara ett fåtal jobb och de går i stor utsträckning till moderna rallare som kommer att flytta vidare när gruvan är tömd. I stället kommer jobb som hänger ihop med renskötseln att försvinna.

Han tycker att Jokkmokks kommun har låtit sig luras av Beowulf Mining och alltför okritiskt ställt upp på gruvplanerna.

– Gruvmotståndet är i minoritet, men det växer. Och jag tror att gruvorna kommer att bli en valfråga både i Jokkmokk och i riket, säger Tor Lundberg.

JOKKMOKKS TILLGÅNGAR: LAPONIA, SAMER, MAT
I Jokkmokk arbetar 220 personer med turism. Målet är att dubbla antalet sysselsatta inom branschen till år 2020. Och en gruva kommer troligen att öka antalet besök.

– Jag vill påstå att turismen är den snabbast växande näringen i kommunen och att den kan bli den allra största arbetsgivaren, säger Thomas Brandlöv, vd för Destination Jokkmokk, som är en turistbyrå som ägs av kommunen och 50 företag.

Han pekar på att Jokkmokk har tre unika saker att erbjuda turister. Det är världsarvet Laponia, samekulturen och de lokala entreprenörerna som producerar mat som renkött och ost – och i detta ingår även den årliga marknaden i Jokkmokk.

– Vår näring ger jobb åt unga och kvinnor. Och det är i första hand kvinnor och unga som flyttar ifrån kommunen.

Thomas Brandlöv tror att en gruva åtminstone i början kommer att stärka besöksnäringen. Technical vistors kallar han den nya gruppen.

– Vad en gruva betyder på lång sikt för turismen kan jag inte bedöma.
JOKKMOKKS KOMMUN
Arbetslösheten var 9,8 procent i mars, något högre än i riket. Något fler män än kvinnor är öppet arbets­lösa.

5 000 personer bor i kommunen, mer än hälften i centralorten. Jokk­mokks yta är lite större än Skåne, Halland och Ble­kinge tillsammans.

(Källa: Jokkmokks kommun, AF)
LAPONIA
FN-organet Unesco utnämnde 1996 området till världsarv, eftersom det bedöms vara av betydelse för hela mänsklig­heten. Det omfattar delar av Jokkmokks och Gällivare kommuner. I världsarvet ingår åtta samebyar. Där finns fyra nationalparker: Muddus, Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet.

• • Fritt fram för mineraljägare