Akademiker ska förhandla mer på egen hand

I framtidens kollektivavtal är grunden relationen mellan den anställde och närmaste chefen. I det ingår individuella löneförhandlingar och möjlighet att sluta egna överenskommelser med chefen och företaget.

Det anser i alla fall Almega och Akademikerförbunden för privatanställda, som i samband med årets avtalsrörelse skrivit en gemensam avsiktsförklaring. För de flesta akademiker innebär avtalsrörelsen en löneökning på minst 6,8 procent under tre år plus en sjätte månad med föräldralön. Det finns dock de som har sifferlösa avtal.

– Vi vill ha det individuella perspektivet och företagsperspektivet. Och frågan är hur man skapar attraktiva kollektivavtal och hur man individanpassar kollektiva lösningar, säger Jonas Milton, vd för arbetsgivarorganisationen Almega.

Han anser att facket behövs i en sådan modell, men att det gäller att kunna ompröva sin roll: Tiden då fack och arbetsgivare kunde detaljstyra är över, enligt honom.

Mikael Rosengren är förhandlingschef hos Sveriges Ingenjörer. Han säger att överenskommelsen är en viljeinriktning – både fack och arbetsgivare strävar efter avtal som bygger på relationen mellan anställd och chef.

– Men vi vill inte släppa det helt fritt och låta den enskilde medlemmen utsättas för press. Det kan fungera bra om det finns ett lokalt fack, säger han.

Mikael Rosengren säger att det här är en fråga som Almega driver hårt, samtidigt som facket tycker det är viktigare med det gränslösa arbetet och att försöka se till att ingenjörerna inte jobbar för mycket.

Den gemensamma avsiktsförklaringen är skriven mellan 13 Sacoförbund och Almega. Den omfattar 130 000 akademiker. Under den närmaste tre åren ska fack och arbetsgivare tillsammans arbeta med tre frågor: det gränslösa arbetet, lönebildningen och flexibla kollektivavtal. Lönerna ska sättas utifrån lokalt utifrån företagets förutsättningar och den anställdas prestation. Och de flexibla kollektivavtalen ska ge den enskilde möjligheten att göra egna överenskommelser med chefen och företaget.

Mikael Andersson, förhandlingschef hos Civilekonomerna, förklarar akademikernas lönesättning:

– Vi har ett löneprocessavtal. Det betyder att lönen sätts i en diskussion mellan chefen och medarbetare. Och då finns det vare sig individgarantier eller tak för löneökningarna. Om löneprocessen fungerar så blir stupstocken aldrig aktuell.

Stupstocken innebär normalt att det finns ett procenttal att falla tillbaka på om de lokala parterna inte kommer överens. För de privatanställda akademikerna betyder den i stället att facket kollar att lönediskussionerna mellan en anställd och chefen fungerar. Om de inte gör det så träder stupstocken in, och den ger under avtalsperiodens tre år 2,0, 2,3 och 2,5 procents påslag – det är inga potter utan var och en får i så fall dessa procentpåslag på sin lön.

Mikael Andersson berättar att man tidigare haft sifferlösa avtal, men att det inte alltid fungerade, eftersom en del företag såg till att spara pengar på lönerna.

En av arbetsgivarorganisationerna har dock fortfarande sifferlösa avtal och det är Svenska teknik- och designföretagen, organisationen för arkitekt- och byggkonsultföretag.

– Man kommer fram till det som man kommer fram till. Det går inte ut på att betala så lite som möjligt utan det handlar om att betala rätt lön utifrån företagets förmåga och den enskildes prestation, säger Gunnar Järsjö, förhandlare hos Svenska teknik- och designföretagen.

Mikael Rosengren hos facket tycker rent allmänt att det är bättre med processlön och stupstock. Han säger att sifferlösa avtal bara fungerar ibland, att det brukar fungera på arkitekt- och byggkonsult företagen – och det beror ofta på att det finns fackliga organisationer.