Fan tro’t

Det har sagt förut och Franco ”Bifo” Berardi, italiensk aktivist och teoretiker ur 68-generationen, säger det på sitt språk.  Förr köpte industrialismen våra kroppar att utföra förutbestämda handgrepp, men våra själar kom de inte åt. Vi kunde hata jobbet, dansa på Folkets hus och gå samman i fackföreningar.

Nu omfattar den globala tävlingen alla typer av jobb och för att inte bli bortvalda från början måste vi visa oss entusiastiska och hängivna arbetet och endast arbetet, i all evighet amen. För i det digitaliserade arbetslivet rekryterar man inte människor utan köper tidsenheter. Den en gång så eftertraktade arbetande kroppen får var och en hålla igång på konstlad väg. För arbetet bakom skärmarna har den inget värde.

Otryggheten spänner våra nerver och bekräftelsen i arbetet blir det som våra liv kretsar kring. Men hur mycket vi än investerar våra begär i arbetet så uteblir belöningen. Istället får vi ängslan, ovisshet och ständiga förändringar vi inte kan kontrollera.

Franco ”Bifo” Berardi säger väldigt mycket annat också. Min nordiska, rationella själ ropar; kom till saken!  Men saken är nog dessa ordkaskader, psykoanalytiska teorier och analyser av Bergmanfilmer.

Allt ingår, extra allt. Fördelen är att alla kan hitta sitt eget glitter i texten, om man letar.

Kapitalet har speedat upp till en hastighet som fackföreningar inte kan matcha. Det finns i ett globalt sammanhang, men för att hålla flödet igång behövs arbetskraft som kan plockas in och kickas ut som utbytbara celler. Det hindrar arbetsgemenskap från att uppstå.

Jag tänker på Läkerolfabriken på Brynäs i Gävle som lägger ner och flyttar utomlands. Att tabletterna fötts i staden och byggts upp i samklang med den och dess människor spelar ingen roll i kapitalets logik.

Kanske flyttar ett polskt företag till Gävle, eller också inte. Ingen vet och de avskedade Läkerolanställda kastas in i en tidstypisk osäkerhet.

Ingenjörer får lära upp indiska kollegor och vet att det egna jobbet kommer att flytta när den indiska kollegan lärt sig tillräckligt. Chaufförsyrket håller på att flaggas ut till låglöneländer på samma sätt som en gång sjömansyrket. Ingen utom de närmast berörda protesterar, för kapitalets fria rörlighet är samhällets oberörbara kärna.

Man kan undra om det ekonomiska systemet kommer att förgöra sig självt, när inkomsterna koncentrerats till så få händer att efterfrågan i ekonomin inte längre kan hållas uppe?

Vad gör vi då?

Då går vi i terapi för att lära oss hantera situationen i små autonoma gemenskaper, tror Berardi.

Fan tro’t, säger jag.

Kristina Mattsson