Det är något med de priviligierade grupperna.

Det är så svårt att prata om dem som grupp. De som är norm, vill inte säga sig vara en del av normen. Vill i första hand vara sig själva.

När man anordnar bussresa till överklassområden och kallar det för safari blir det ett himla liv. Överklassen vill inte alls ses som en grupp man kan besöka och studera. Däremot får man gärna göra hur många tv-reportageresor som helst till arbetarklassens förorter och prata om problem med segregation. Det leder varken till höjda ögonbryn eller till särskilt upprörda känslor.

Om vi pratar om våld mot kvinnor, är det inga eller i alla fall väldigt få brudar som ställer sig och skriker ”men inte jag”. Även om man själv inte är utsatt för våld, så förstår man att det är kvinnor som grupp som diskuteras. När vi pratar om förövarna, om att majoriteten av alla dem som slår, våldtar och misshandlar är män så ställer sig däremot genast någon man upp och säger ”men inte jag”. Ibland blir han arg och skriker något om att män utsätts för mest våld. Vilket förvisso är sant, men även där är förövarna män.

Och när man pratar om rasism. För äntligen har vi haft en lite mer ordentlig diskussion om rasism i det här landet. Efter en vidrig vinter och vår där polisen jagade papperslösa i kollektivtrafiken och där det många gånger räckte med mörk hudfärg för att misstänkas, flyttade debatten om vardagsrasismen från facebook och twitter, in på debattsidor och i morgonsoffor. Det kom berättelser om Reva, men också från klassrummet, anställningsintervjun och besöket i mataffären. Och genast kom den vita och sa ”Men, hallå! Kalla inte mig för rasist”. Och sedan fortsatte nästa, någon vecka senare med ”Nu får det räcka. Jag kräks på de här historierna om etnicitet”.

Vi lever i ett klassamhälle. Vi lever i ett sexistiskt samhälle. Vi lever i ett rasistiskt samhälle. De som förlorar på det; arbetarklassen, kvinnorna, personer med utländsk bakgrund, hör alltid historien om sig själva berättas som ett kollektiv.

Men när man pratar om de överordnade är de aldrig en del av något större. De är ofta helt oförmögna att ta på sig ett kollektivt ansvar eller bära skuld.

Det gäller inte bara dem som faktiskt gillar det ojämställda samhället och sin överordning. Det gäller även oss andra. Som hatar klassamhället, som är feminister, som är antirasister. Även vi tjänar ibland eller ofta på rådande struktur. Vi hjälper till att upprätthålla den. Och vårt ansvar att förändra är enormt.

Jag letar efter en debatt där vi faktiskt synliggör både offer och förövare, både den överordnade och underordnade. Där privilegierade grupper säger att ansvaret och skulden är vår. Och låter bli att, sin vana trogen, ge sig själva tolkningsföreträdet och problemformuleringsrätten. Där de av oss som förlorar på rådande ordning, får säga ”det här behöver vi förändra för att vi ska få samma rättigheter och möjligheter som ni”.

Jag tror att vi skulle komma längre då.