Att bevara sitt språk

Ja, absolut, det är ett riktigt yrke att vara författare. Det bevisar Ove Allanssons memoarbok djupt inifrån klippböcker och minnesanteckningar. Men det är ett yrke av mycket speciellt slag, åtminstone om man som Allansson hela tiden väljer att använda författarpositionen för att samspela med samtiden.

Genom utopiska eller realistiska böcker och noveller.

Genom debattartiklar och reportage.

Men framför allt genom att umgås med oherrans många människor på professionell och/eller vänskaplig basis.

Ett socialt yrke, åtminstone sånt det kom att utforma sig för Allansson, efter romandebut i mitten på sextitalet, i en tid när författare fortfarande togs om hand, av förlag och av folkrörelser. När det fortfarande fanns utrymme att leva hyfsat på sånt man kunde skriva ihop i tidningar.

Även om en gulnad anteckning från mitten av sjuttitalet innehåller sträng kritik mot det slaget av brödskriverier. En röst inombords säger:

”du måste sluta med reportage och artikelskrivande för tidningar, försök istället sälja flera noveller, då kan du bevara ditt språk.”

En utväg som sannerligen inte finns kvar längre. Men glädjen och stoltheten över de olika tidningsknäcken är trots allt genomgående i boken, till exempel båtresan med Olof Palme som gäst ombord på Tor Finlandia 1974, den återges både i reportageform och via sidokommentarer.

Att bevara sitt språk. Det är kanske det som är författarens yrke. En förutsättning för böckerna och de lyckade debattinterventionerna.

Jag blir förbluffad över det nätverk av levande och döda personer som Ove Allansson redovisar. Boken har inget personregister, och det är förmodligen av pappersbesparingsskäl. Klart att han är en trevlig prick och en god samtalspartner. Men alla dessa kontakter är nog också en del av yrket.

• För att få möjlighet att publicera sig och framträda (de olika författarfackliga engagemangen och insatsen i Författarförlaget).

• Men också för att hålla språket levande och skarpt, genom att ständigt vässa det i en oavbruten dialog med likar, som naturligtvis även äger rum i form av ett extensivt läsande.

”Bokanjär” är det äventyrsklingande namn som Allansson har myntat för oss som är involverade i litteraturens alla led. Termen kan ibland kännas lite överhurtig. Men efter att ha läst dessa levande och bubbligt roliga memoarer förstår jag ännu mer hur mycket detta med ”bokanjär” är på allvar, och att det i grunden inte alls handlar om nöjesläsning, utan om en allmän kamp för språklig självständighet, som i sin tur lägger grunden för deltagande i demokratin.

Så ja, absolut, det är ett riktigt yrke att vara författare, och det kan vara en viktig samhällsinsats.

Men Ove Allanssons tillbakablick utkommer i en tid när författaryrkets själva villkor håller på att pressas tillbaka. Författaren som entreprenör med uppdrag att sälja sig själv på en marknad utan trygghet eller skyddsnät har det mycket svårare att bevara sitt språk – särskilt ifall publiken bland annat på grund av bristande folkbildning förväntar sig mer snabbkonsumerade kickar än vad som tillhandahålls av ett egenartat och infallsrikt berättarperspektiv.