Antidemokratisk samhällssyn i nya Juholtboken

Att läsa Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok om Håkan Juholts tid som partiledare, En marsch mot avgrunden (Albert Bonniers förlag) ger en intressant inblick i samtidens maktstrukturer. Inte därför att den är särskilt bra hoptotad. Statsvetenskapsprofessorn och SVT:s politikkommentator utgår i oroväckande hög grad från anonyma källor, och från en märklig vulgärpsykologi där ränker och maktspel står i förgrunden – ett slags teveseriedramaturgi. Och de tar ingen hänsyn till forskningsläget: allt annat som skrivits i ämnet, inte heller till innehållet i Juholts tal och artiklar. Det är själva teveframträdandena och krissammanträdena som räknas.

Och det är just här det blir intressant. Boken handlar egentligen om de etablerade kommentatorernas makt som domare. I en tid när det inte längre är idéer eller ens handlingar som prövas, utan personer.

Och att Möller och Silberstein sätter parentes kring sin egen roll kommer särskilt tydligt fram mot slutet i ett resonemang som landar i tanken att demokrati inte är en särskilt bra idé:

[Valberedningen] hittade förvisso inte den mest meriterade, heller inte den mest lämpliga, men definitivt en av dem som uppskattades av gräsrötterna i partiet och som helt klart stod i samklang med opinionen inom rörelsen och som tydligt stod för dess grundvärderingar. Demokrati – i den enkla meningen att de flesta står bakom ett visst beslut – garanterar inte ”rätt” beslut, inte ens ”bra” beslut. Men vem har egentligen sagt att demokrati handlar om det? Och vad är egentligen ett ”bra” beslut i ett sådant här sammanhang? (sid. 186)

Innebär inte det här resonemanget ett underkännande av folkviljan, påminnande om tiden innan den allmänna rösträttens införande? Att det tillkommer inte majoriteten att fatta beslut om samhällets vägval, utan sånt bör överlåtas åt en upplyst elit.

Och är det inte i den andan hela boken är skriven: den underförstådda grundförutsättningen är att samhället bäst hanteras av ett tajt ledarskikt av män och kvinnor som förstår varann. Ett informellt styresskick, där de offentliga framträdandena bara är spel för gallerierna. Samt arenor för upphöjelser – och avsättningar av den som inte fattar ”bra” beslut.

John Swedenmark